Kommer inte hända att jag börjar ett till inlägg med att ”tiden rusar” eller något dylikt. Men det betyder dock inte att så är fallet…
En anledning till att inläggen här blivit radikalt färre är att min kära dator kraschade för ett par veckor sedan. Och då alltså inte kraschade i den bemärkelsen att det är något ”drar till med” när man är försenad med en rapport på jobbet eller så. Utan på riktigt. Totalt paj.
Stökade uppåt mot norr trots flygrädsla och Corona härom veckan för ett hyfsat försök att få datorn hel. Men hur jag än vände och vred på mig så räckte inte tiden till. Så nu bor datorn hos syrran i Bromma i hopp om bättre tider.
Tur maken min har en fräsig ny rock n roll variant i roséguld. Så nu högg jag den för att kunna skriva ett litet inlägg just idag! För idag är ingen vanlig dag, nä, idag fyller vår älskade lilla Leonard 1 år!
Och på nåt vis, för de som kan den här gamla bloggens historia, så känns det inte mer än rättvist en det ska finnas en förlossningsberättelse för honom också. Finns väl ändå inga minnen vackrare än då ens barn kommer till livet? ❤️
I alla fall. Kuriosa till historien är att jag dagen innan han kom, 6 dagar över tiden för beräknat ankomsdatum, åkte in till BB SÖS i någon form av hysteriskt tillstånd. Grät och allmänt betedde mig som en galen kvinna som
”om inte mitt barn kommer nu så ställer jag in det här kalaset”.
Men efter att både läkare och sköterska samtalat, skådat, undersökt mig samt frågat om jag sovit något (över huvudtaget) senaste dagarna beslutades att en igångsättning redan dagen därpå var en bra idé. Inledningsvis ville de söva ner mig på plats för att de ansåg att jag behövde sova först för att jag skulle orka med att föda barn. Där å tog jag det som värsta övergreppet – ”jaha, svensk sjukvård, sova ner problemet”! Hahha ja herre gud… Vet än idag inte vad som vart rätt och fel men oavsett så träffade jag underbara barnmorskor och läkare och jag lyckades även få till mig en hinnsvepning innan hemgång. Så var nog så nöjd.
Och efter många om och men, lite bråkande och ifrågasättanden, gick jag i alla fall med på att ta med mig 2 sömntabletter hem mot att jag skulle bli igångsatt dagen efter. Så okej, någon form av kompromiss, bara jag får ut min bebis.
Enveten lade jag mig ändå utan ett sömnpiller i kroppen. Vid 23-tiden minns jag att jag någonstans insåg att det var för mycket tankar i huvudet inför morgondagens igångsättning att jag tillslut gick mot badrummet. Stod där med de där pillrerna i min hand. Beslutade mig för att ta 3 fjärdedelar av ett piller.
Bet och trixade till mig det, svalde, gick mot sängen och somnade på studs.
Vaknade sedan runt 01:30 av en stark molande värk i nedre delen av magen. Reste mig ur sängen för att gå på toaletten och minns att mina ben kändes som två stubbar. Gick och la mig igen utan att kunna somna. Väckte Simon efter en stund och sa att jag trodde att nu fasen är det på gång. Jag klockade två hyfsat starka sammandragningar med 20 minuters mellanrum. Sen kom nästa 10 minuter senare, och den bet ta mig fan.
Runt 02 var det inget snack längre. Simon ringde SÖS för att förbereda dem om att vi var på väg, MEN där var det fullt så vi blev omdirigerade till Karolinska Solna. Inga problem kände jag, bara vi ÅKER NU!!!
Upp med Alsira och Silas och mot faster i Duvnäs som lägligt nog hade sin mobil på ljudlös -gaaah hahha liten panik! Men tillslut sjukt nog hade den lejoninnan till 3-barnsmamma sina tentakler ute så hon ändå vaknade, såg och stod redo då vi kom.
I väntan på parkeringen hos henne, medan Simon länmade av barnen, drog det sedan igång utav helvete, rent ut sagt, och jag var nästintill redo att föda i bilen kände jag ett tag! GPS:en visade 18 minuter till mål när vi åkte och jag tror aldrig Simon kört så snabbt. Trots det var det kanske den längsta bilfärden i mitt liv. Satan vad ont.
Väl framme kunde jag inte längre gå av smärtan utan de fick komma med en rullstol. Det enda jag minns att en av sköterskorna sa där var ”ojdå, här kommer någon som har ont” hahahha jaaaaaa det kunde man ju minst sagt säga.
Äntligen inskriven och på plats, klockan var nu 02:40. Leonard var fixerad, ingen vattenavgång än, fullt etablerade värkar och öppen 7 cm. Förlossning var alltså minst sagt i full gång!
Underbara sköterskor tog hand om mig jag försökte desperat få i mig lite lustgas mellan värkarna som kom utan många sekunders mellanrum. Noll precision när det kom till hanteringen av lustgasen – hahahha – men när jag väl fick till det måste jag ändå säga att det är en jävla nice drog! Särskilt efter 9 månader av nykterhet! 😇
En erfaren sköterska gjorde akupressur under mina fötter och la varma handdukar i svanken, skönt och jag minns att jag upplevde henne som en så trygg ”urmoder” där i rummet.
Nån form av student var där också och provade lite både det ena å det andra, dödsgullig. Och Simon så klart min älskade man, han fick nog mest ta emot mina ”nagelnyp”! Hehehe…
03:25 var det dags för första krystvärkarna – minns att ”urmoderbarnmorskan” sa till mig ”yla inte av smärta, skrik med din inre kraft” – och där mitt i allt såg jag en ko från programmet Mandelmanns gård som kalvade där ögonen såg ut att flyga ut i värkarna, så jävla sjukt – men i alla fall, efter att hon sagt så, ändrade jag i alla fall mitt ylande till nåt form av djuriskt vrål. Och jag hittade lite fokus.
03:28 gick sedan vattnet. Och några djuriska vrål och krafttag senare var det dags för sista skjutet!
03:36 föddes vår älskade Vince LEONARD Rex STRAND.
ALSIRAS FÖRLOSSINGSBERÄTTELSE HITTAR NI HÄR ❤
SILAS FÖRLOSSINGSBERÄTTELSE HITTAR NI HÄR ❤
ulricastrand.com 