Förlossningsberättelse – LEONARD

Kommer inte hända att jag börjar ett till inlägg med att ”tiden rusar” eller något dylikt. Men det betyder dock inte att så är fallet…

En anledning till att inläggen här blivit radikalt färre är att min kära dator kraschade för ett par veckor sedan. Och då alltså inte kraschade i den bemärkelsen att det är något ”drar till med” när man är försenad med en rapport på jobbet eller så. Utan på riktigt. Totalt paj.

Stökade uppåt mot norr trots flygrädsla och Corona härom veckan för ett hyfsat försök att få datorn hel. Men hur jag än vände och vred på mig så räckte inte tiden till. Så nu bor datorn hos syrran i Bromma i hopp om bättre tider.

Tur maken min har en fräsig ny rock n roll variant i roséguld. Så nu högg jag den för att kunna skriva ett litet inlägg just idag! För idag är ingen vanlig dag, nä, idag fyller vår älskade lilla Leonard 1 år!


Och på nåt vis, för de som kan den här gamla bloggens historia, så känns det inte mer än rättvist en det ska finnas en förlossningsberättelse för honom också. Finns väl ändå inga minnen vackrare än då ens barn kommer till livet? ❤️

Nån månad innan Leonard aka DodoZinjo tittade ut!

I alla fall. Kuriosa till historien är att jag dagen innan han kom, 6 dagar över tiden för beräknat ankomsdatum, åkte in till BB SÖS i någon form av hysteriskt tillstånd. Grät och allmänt betedde mig som en galen kvinna som
”om inte mitt barn kommer nu så ställer jag in det här kalaset”.

Men efter att både läkare och sköterska samtalat, skådat, undersökt mig samt frågat om jag sovit något (över huvudtaget) senaste dagarna beslutades att en igångsättning redan dagen därpå var en bra idé. Inledningsvis ville de söva ner mig på plats för att de ansåg att jag behövde sova först för att jag skulle orka med att föda barn. Där å tog jag det som värsta övergreppet – ”jaha, svensk sjukvård, sova ner problemet”! Hahha ja herre gud… Vet än idag inte vad som vart rätt och fel men oavsett så träffade jag underbara barnmorskor och läkare och jag lyckades även få till mig en hinnsvepning innan hemgång. Så var nog så nöjd.

Och efter många om och men, lite bråkande och ifrågasättanden, gick jag i alla fall med på att ta med mig 2 sömntabletter hem mot att jag skulle bli igångsatt dagen efter. Så okej, någon form av kompromiss, bara jag får ut min bebis.

Enveten lade jag mig ändå utan ett sömnpiller i kroppen. Vid 23-tiden minns jag att jag någonstans insåg att det var för mycket tankar i huvudet inför morgondagens igångsättning att jag tillslut gick mot badrummet. Stod där med de där pillrerna i min hand. Beslutade mig för att ta 3 fjärdedelar av ett piller.

Sista bilden med Leonard i magen, dagen före den planerade igångsättningen – som tack å lov inte blev av!

Bet och trixade till mig det, svalde, gick mot sängen och somnade på studs.

Vaknade sedan runt 01:30 av en stark molande värk i nedre delen av magen. Reste mig ur sängen för att gå på toaletten och minns att mina ben kändes som två stubbar. Gick och la mig igen utan att kunna somna. Väckte Simon efter en stund och sa att jag trodde att nu fasen är det på gång. Jag klockade två hyfsat starka sammandragningar med 20 minuters mellanrum. Sen kom nästa 10 minuter senare, och den bet ta mig fan.

Runt 02 var det inget snack längre. Simon ringde SÖS för att förbereda dem om att vi var på väg, MEN där var det fullt så vi blev omdirigerade till Karolinska Solna. Inga problem kände jag, bara vi ÅKER NU!!!

Upp med Alsira och Silas och mot faster i Duvnäs som lägligt nog hade sin mobil på ljudlös -gaaah hahha liten panik! Men tillslut sjukt nog hade den lejoninnan till 3-barnsmamma sina tentakler ute så hon ändå vaknade, såg och stod redo då vi kom.
I väntan på parkeringen hos henne, medan Simon länmade av barnen, drog det sedan igång utav helvete, rent ut sagt, och jag var nästintill redo att föda i bilen kände jag ett tag! GPS:en visade 18 minuter till mål när vi åkte och jag tror aldrig Simon kört så snabbt. Trots det var det kanske den längsta bilfärden i mitt liv. Satan vad ont.

Väl framme kunde jag inte längre gå av smärtan utan de fick komma med en rullstol. Det enda jag minns att en av sköterskorna sa där var ”ojdå, här kommer någon som har ont” hahahha jaaaaaa det kunde man ju minst sagt säga.

Äntligen inskriven och på plats, klockan var nu 02:40. Leonard var fixerad, ingen vattenavgång än, fullt etablerade värkar och öppen 7 cm. Förlossning var alltså minst sagt i full gång!

Underbara sköterskor tog hand om mig jag försökte desperat få i mig lite lustgas mellan värkarna som kom utan många sekunders mellanrum. Noll precision när det kom till hanteringen av lustgasen – hahahha – men när jag väl fick till det måste jag ändå säga att det är en jävla nice drog! Särskilt efter 9 månader av nykterhet! 😇

En erfaren sköterska gjorde akupressur under mina fötter och la varma handdukar i svanken, skönt och jag minns att jag upplevde henne som en så trygg ”urmoder” där i rummet.

Nån form av student var där också och provade lite både det ena å det andra, dödsgullig. Och Simon så klart min älskade man, han fick nog mest ta emot mina ”nagelnyp”! Hehehe…

03:25 var det dags för första krystvärkarna – minns att ”urmoderbarnmorskan” sa till mig ”yla inte av smärta, skrik med din inre kraft” – och där mitt i allt såg jag en ko från programmet Mandelmanns gård som kalvade där ögonen såg ut att flyga ut i värkarna, så jävla sjukt – men i alla fall, efter att hon sagt så, ändrade jag i alla fall mitt ylande till nåt form av djuriskt vrål. Och jag hittade lite fokus.

03:28 gick sedan vattnet. Och några djuriska vrål och krafttag senare var det dags för sista skjutet!

03:36 föddes vår älskade Vince LEONARD Rex STRAND.

Första mötet med storasyskonen ❤️
Nån vecka gammal 💙
Doppar fossingar i Norr Mälarstrand
I nya hemlandet – Mallorca, Spanien, Port D’Andratx
Bästa stället på ön! Strandpromenaden i Molinar ❤️❤️❤️

ALSIRAS FÖRLOSSINGSBERÄTTELSE HITTAR NI HÄR ❤

SILAS FÖRLOSSINGSBERÄTTELSE HITTAR NI HÄR ❤

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

Are you new to blogging, and do you want step-by-step guidance on how to publish and grow your blog? Learn more about our new Blogging for Beginners course and get 50% off through December 10th.

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Äntligen Match!

Aldrig tidigare har jag sett sådan kärlek mellan barn, ungar i 7-årsåldern som pushar varandra, kramar om varann, ger en ”high-five”, hälsar trots att de ej känner varann, bjuder in till lek och så vidare – som här i Palma. En sådan tydlig skillnad från hemma, både på fotbollsplanen, i stallet och i parken.

Under de få månader vi bott här har Alsira fått mer stöttning från helt främmande killar och tjejer i stallet än på alla år i Sverige. Och Silas var nog mer eller mindre i chock under hans 3 första veckor då de både skulle kramas, känna på hans hår, kramas och hahahah allt var det nu var.

Som förälder blir man fullkomligt tårögd att få se sina barn bli så otroligt varmt välkomnade.

Sedan när det kommer till oss vuxna så blir vi rätt så pussade på vi också hahaha, herre gud, så himla underbara! Hemma känner man knappt någon förälder från stallet eller fotbollen, – kanske lätt överdrivet -men i alla fall! Oavsett här känns det som att vi lärt känna fler människor på 5 månader än vi gjort under hela vår livstid hemma.

Detta såklart hundra procent romantiserat men ändå, nåt ligger det ju i det faktum att solen tenderar förtrolla oss en smutta.

Nåväl.

I lördags godkände äntligen Spaniens fotbollsförbund Silas som godkänd spelare för ”ligan” och han fick äntligen spela sin första riktiga match!

Vet inte om mamma, pappa eller han själv var mest stolt när han dessutom drog till med ett förbannat snyggt mål! Heja heja Silas och bästa laget San Fransisco!

Silas och hans härliga lag! ❤

2020 here we go!

Nytt år nya möjligheter eller vad man nu brukar säga! Och med 12 vindruvor 12 sekunder före tolvslaget och en Cava Brut Nature på stående fot nere vid stranden flaskdrack vi oss in i ett nytt decennium. Ljuvligt!

Vinprovning på dagen på vårt älskade Macia Batle och en sväng om katedralen blev uppvärmning för kvällens festligheter hemma med bästaste faster och farbror ❤ Hummer, bergtunga och så vidare. Vansinnigt mätta skippade vi banoffeepajen som vi istället ska festa på idag.

Ljög i sedvanlig ordning om nyårslöften och vi har alla redan brutit ett – att bada i havet idag.

Men i och för sig, vem vet, 5 hours to go…

…kidsen har tjatat i 4 månader om fiskbullar och nu äntligen kom leveransen!!! Så för dem blev det fiskbullar – lysade i alla fall till det med hummersås! heheheh… – till förrätt och var sin hummer till efterrätt! Underbara barn ❤

Portocolom

Gårdagens place to visit blev Port de Colom!

Lugnet självt kan jag säga, harmonin infann sig omedelbart och havslukten gav sig till känna emellanåt, och svepte mig med tillbaka till mitt älskade Västkusten. Landskapet betydligt planare än de bergsbyar vi besökt hittills och husen var mer färgglada. Det gillar jag.

Efter en kaffe vid hamnen och promenerande genom den nu stendöda, igenbommade turistdelen till en av stränderna lyckades vi hitta ett undangömt typiskt Mallorqinskt (eller hur man nu skriver!) hak! Fullsatt ute och halvt inne med en bartender som drack ikapp med snubbarna längs bardisken.

Kidsen åt korv och kycklingvingar, jag en chevrèsallad, Simme patatas bravas å lite annat smått å gott. 2 generösa vinglas senare knallade vi vidare mot bilen. Hittade ett riktigt ruckel som var till salu, drömläge precis vid vattnet. Åt satan nedgånget men efter att ha smugit oss in och kikat ringde Simon mäklaren. Inget svar dock och på ett högst drömplan än så länge. Men ändå.

Jaaa, vem vet???

Ser fram emot att åka tillbaka hit då våren väckt liten ytterligare del av byn!

Esporles -> Banyalbufar

Igår sadlade vi Simme med vandringsryggan och lille Leonard fick glatt hoppa i! Till vår allas stora glädje diggade Leonard verkligen att sitta där också 🙂

Den planerade lilla vandringen började mysiga Esporles med ett planerat avslut i bergsbyn Banyalbufar. Eftersom det firades jul på på hela Mallis igår vågade vi inte ta risken att behöva gå tillbaka igen om bussen tillbaka till Esporles inte skulle gå eller liknande. För här stannar ju verkligen samhället upp under de riktigt röda dagarna. Så jag och barnen tog bilen först till Banyalbufar och Simon kom efter med hojen. Vi lämnade sedan hojen där och åkte alla till Esporles för att börja vandra. Sen skulle alltså Simon ta hojenen, hämta bilen, hämta oss, vi hämta hojen… ja osv, ni hajar.

Nåväl. Vädret var helt galet vackert och med vatten och picknick packat var det dags att börja knalla!

Enligt mobilen i efterhand var själva vandringen i kilometer 8.2, och totalt trappade vi upp oss 52 våningar!

Första biten var väldigt stening, stora stegar så var läge att hålla tungan rätt i mun för att inte trampa snett. Hörde får skramla med sina klockor i bergen, bäckar porla och fåglar kvittra – heheh som en poem alltså 😉

Kidsen letade upp vandringspinnar och Alsira hade med sig sin lilla ”hund” hon fått av mormor i julklapp medan jag och Simon kämpade med ryggsäck/bebis och the back.

Efter cirka 40 minuter och då hade det varit mestadels uppför, tog vi en efterlängtad matpaus. Och som man säger så smakar inget så gott som i naturen!

Efter matpausen var det fortsatt uppåt och väldigt stenigt ett tag till, sedan planade det ut lite och underlaget blev lite lättare att ta sig fram på. Många fina ställen att stanna till på för att fika och nästan exakt halvvägs till mål fanns en utsiktsplats där man nästan blev sugen att slå läger under natten!

Vi mötte lite folk under vägen men var generellt väldigt ensamma, sannolikt mycket för att det var Julafton!

Vi tyckte att vi höll ett hyfsat lugnt tempo men gissade alla att det var en timma kvar då en skylt kom upp som sa att vi hade 25 minuter kvar. Uppskattningsvis tror jag att vi aktivt i ca 2 timmar och 15 minuter kanske. Började hur som 12:40 och var i mål 15:20 typ. Knyta skor, kisspaus, fotopaus, ”hänga i trädpaus”, kolla utsikt osv tar ju också lite tid 🙂

Väl framme sen satte jag och kidsen oss i ett stendött och helstängt Banyalbufar medan Simon tog hojen mot bilen i Esporles för att kunna komma tillbaka och hämta oss. Dock blev det lite kaos då Simon insåg att bilen behövde tankas för att klara av att komma till oss och tillbaka och bensinstationen var stängd och inte tog kort. Så han fick helt enkelt bege sig mot Palma för att få soppa i bilen för att sedan… ja….

Men alltså, normalt sett går det bussar relativt tätt mellan Esporles och Banyalbufar och hela vägen till Palma om man så vill. Tar runt timman med buss till Palma.

Nåväl, vi överlevde en dryg timma på en bänk och barnen var förhållande vis lugna. Somnade gjorde de alla tre sedan i bilen. Slutet gott allt gott! ..med undantag då att hojen började blinka efter olja så den fick vi lämna i Esporles…

Men där har vi hittat våra favvoboacadillos så vi har inte direkt något emot att åka dit igen imorgon! ❤