stephenking&puigpunyent

Är så härligt nu när vi båda är lediga om dagarna, Simme och jag alltså.

För er som missat så sa han nämligen upp sig redan efter första arbetsmånaden. Allt blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Hur som haver, såå fantastiskt lyxigt att få vara två om föräldraledigheten, tror inte minst Simon känner så som var lite av en ung slyngel då våra första kids kom (och inte fattade så mycket om vad som tog tid och kraft!). Och än bättre är ju att vi befinner oss på denna magiska, vackra, bergiga, soliga, salta (inget låtsashav här inte) och stormiga ö!

Men vi jag fick lite panik i brallan häromdagen då jag insåg att vi blivit lite väl bekväma i vårt sköna ”beach life” här i Molinar. Och dessutom då regnet besökt oss lite titt som tätt om dagarna har vi myst ner oss framför vår nya favvoserie Mr. Mercedes – rekommenderas om man diggar Stephen King! (Själv är jag mer eller mindre uppvuxen med Stephen King och min första skräckis jag lästa och såg var The Shining – förbannat bra.)

Nåväl, jag satte mig ner och gjorde ett veckoschema för att få nån jäkla struktur. Är kanske inte ristat i sten ahahah men ändå, min hjärna mår i alla fall bra av att veta vem som hämtar och lämnar, och Simme måste definitivt 😉 veta vilka dagar det är gym (vare sig han vill eller inte), plugga osv… Ja lite projekt har vi allt!

Och då inkom även tisdagsutflykterna, så varje tisdag från och med i tisdags, så besöker vi ny by, stad, topp eller grop.

I tisdags, vår första etapp blev underbara lilla Esporles. Åt troligen vår bästa bocadillo någonsin. Och Leonard åkte rutchkana för första gången. Vart lite riktigt med batterier på telefonen så bjuder på bilder därifrån nästa gång.

I helgen tog vi med oss stora barnen och åkte till Puigpunyent – faktiskt på goda vänners rekommendation, himla mysigt det också! Vi hade liiiiite otur med vädret bara, för väl på toppen av byn, eller typ, högt upp i alla fall, öppnade sig himlen för oss. Regnet öste ner och vi sprang runt som dårar mellan husväggar och sökte skydd. För när regnet kommer här, då kommer det på riktigt.

Tack och lov lättar det oftast efter 10 min, runda slängar si så där, och så även nu. Dock inte helt denna gång men vi orkade inte så som 5 orutinerade turister utan paraplyer utanför någons garage mer så vi började jogga ner mot byn när öset gått till dugg.

Som tur är så är vi ju vansinnigt vältränade nu när vi är stora innehavare av gymkort så det var en lätt men blöt match.

Avslutade med var sin cortado och en soft bajsblöja på jaktinspererat winery. Stället var lite som taget ur en thriller av Stephen King film by the way.

Catching Up

Vet inte vart tiden tar vägen! Otäckt.

Hur som helst har ”stora” barnen haft sina första kamper i sina sporter. Alsira i Halloweenridning och Silas spelat sin första match! Trots allt på spanska, Alsiras första Gymkhana någonsin och Silas spelade för första gången med en egen ”position” på plan – forward – gick det toppen!

Både Simon och jag fattar inte hur vi fått så modiga och coola ungar. Ingen av oss hade ens vågat göra hälften av allt det de gjort och gör! Stolta päron!

Gymkhanan höll på i 3 timmar med ett fantastiskt engagemang av 2 ridlärare. Säkert 25 barn varmed och alla utklädda. Tillsammans kämpade på både med och utan häst.

Jag och Simon satt i godan ro och tog oss en kylande dryck medan vi spända satt och tittade på.

Efteråt grillade alla tillsammans och stämningen var allt annat än svensk! Underbart!

Silas fotbollsmatch bjöd på ”riktig fotbollskänsla” måste jag säga. Både spännande och intressant hur kulturerna skiljer sig. Hemma är det exempelvis ”förbjudet” att inte ropa namn när man som förälder strå bredvid plan. Jag som mamma bör alltså inte ropa ”bravo Silas osv”. Och det finns väl helt klart en poäng i det när det handlar om 7-åriga grabbar.

Säga vad man vill, men här jobbar man uppenbarligen definitivt inte så. Vare sig när det gäller är bra eller dåligt. Nåväl, det blir inga mesar av de här grabbarna.

Har nog aldrig varit så nervös inför någon match tidigare! Framförallt för att det var hans första med nya laget San Fransisco (lite konstigt namn för att vara här men är ju oavsett bästa laget såklart..ehhhehe!).

Silas har coola numret 22 och står precis här ovan redo för avspark ( tror jag)!

Vad som också känns väldigt stort här är att de har riktiga avbytarbänkar! Nåt som Silas, och vi med för den delen, får det hela att kännas ännu mer ”på riktigt”!

Finner inga ord för hur lycklig jag är att få uppleva det här med min fantastiska familj.

Vi överlevde.

Ja, alltså, sedan sist har det hänt så mycket. Jag hinner knappt med mig själv här måste jag säga! Och ändå jobbar varken Simon eller jag, otäckt. Men också, alldeles alldeles… jaaaapp..

Här har ni i alla fall mina bästa (och enda) från Halloweenfesten! (jag hade röd ”bollnäsa” från början men den stängde andningen totalt så fick kompensera med mina 2 bollar på toppen i stället!

Jag blev rätt otäck måste jag säga…
Stackars Leonard kände inte igen oss! Tack och lov somnade han strax efter detta foto!
Läskig förfest!

Festen var hur som hysteriskt lyckad, uppträdanden, läskig spöktunnel, bloddrycker etc etc…

Barnen var såå nöjda och då kan man ju inte heller vara annat som förälder.

Halloween på G

Halloween närmar sig med stormsteg. Och på Svenska Skolan Mallorca planeras ett rejält läskigt party!

Och idag äntligen kom dagen barnen tjatat om – kostyminhandling!

Sagt och gjort, jag och kidsen drog mot en butik jag hittat av en slump för att försöka lösa allt på ett ställe. Gick nästan tro det eller ej! Blev lite komplettering på annat ställe, sedan blir det till att vara lite kreativ på hemmaplan samt byta Alsiras outfit som visst visade sig vara för en 3-åring snarare än en lång 8-åring!

Sjukt kul också att Simme gav mig förtroendet att köpa hans outfit! Hehehhehe…..

Enda oron jag har nu egentligen är att Leonard ska bli rädd för mig, tänkte inte riktigt på att det kanske är smart att han känner igen åtminstone sin mamma… Men får väl ”provkläutmig” en gång helt enkelt!

Till och med Leonard fick sig en outfit, en liten orange bebis med små horn på kommer det bli! Gulleeee!!!

Våra är så klart hemliga tills då det är dags…

Bjuder på lite härligt bildgodis där jag försöker se ut som cool sexy catwoman, Silas skräms, Leonards outfit, Simme provar näsa (håret är hans naturliga) och sist men inte minst, en skräckrulle!

Scary lördag!

Catching Up!

Hade visst lovat mig själv så smått att föra någon form av ”resdagbok”. Om det nu bara blir ett år vilket vi förvisso inte hoppas, så blir det väl sannerligen ett av dem som kommer komma att sticka ut. Så lite skärpning.

Tiden rusar här, som överallt. Silas är hemma och det känns underbart att vara en enad trupp igen, äntligen. Minns knappt var jag var sist men men.

Här på Mallorca har vi precis tackat av ett gäng härliga gäster från både Stockholm och Los Angeles och Simme är i princip back on track efter efter att ha blivit minst sagt utmanad i baren 4 kvällar i sträck.

Finns ju btw ett visst underhållningsvärde i att sitta i soffan med sin 8-månaders och dricka kaffe och kolla tv vid 07-rycket en söndag och vänta in de grabbar som ännu inte kommit hem.. Minst sagt intressanta diskussioner när så skedde! Hahahha herre gud, underbart!

Beach Boys

Boysen har haft kul och jag har glatt fått följa med på det som var lämpligt, hahaha, och det räckte gott kan jag säga. Ibland inser man tydligare än annars hur nice det är att lägga sig 22 istället för 06… Även om jag kan vara rätt stökig jag med när det väl beger sig som de som känner mig vet.

Silas hann precis hem till lagfotograferingen med sitt lag San Fransisco som leder ligan!!!
På Mallis tar man självklart en bärs under fotbollsträningen. Det är en regel.

Eftersom vi numer är 5 i familjen och vår kära vän Stenfors var här fick vi vara kreativa. Vår Audi må vara minst sagt lång – ingen fördel i Palma om jag säger så – men plats för både barnvagn och glade Stenfors gick lätt att lösa i alla fall. 🙂 Självklart skulle alla med till Silas lagfotografering – hey, det serverades ju öl!

Lite skämt å sido (men ändå inte), oavsett, han är så himla modig! Gick super, vi stod bredvid medan han bland säkert 60-70 kids i olika åldrar fotades och trixades.

Stolt kille, stolt mamma, stolt pappa. Skål.


Att ha fått hem Silas känns så otroligt underbart, alla som har ett barn vet ju hur lång tid 6 veckor är ifrån varandra. En evighet. Nu har vi förvisso setts och hälsat på honom och så, men ändå.

Vi hann inte mer än komma halvvägs till flygplatsen innan han sa att han ville spela in mer film så vi får väl se… Inte helt smidigt så länge vi bor här dock…

Men tog faktiskt inte mer än ett dygn innan SVT ringde igen så vi får väl se vad framtiden har att erbjuda! 😉

Silas och regissören! Silas älskade att själv komma med både ideér och förslag på ändringar, hahaha gullunge!!!

Who finds Silas?
Sista dagen hemma hos ”brorsan” och världens bästa brottarkompis Vide ❤️

Att ha busat med sin bästis varje dag och natt i 6 veckor tar lika mycket på krafterna som det ger kraft! Utan bästaste kussen hade Silas nog aldrig löst detta. Evig tacksamma!

Och vi längtar varje dag efter när den där busen ovan till höger kommer hit och höjer volymen här i området! Oändligt massa kärlek till dig Vide! Och moster är så stolt för att jag fick äran att ”spela mamma” åt dig hos tandis.

Näpp, nu är klockan snart 17:30, så då ska jag väcka stackars Simme som visst blev lite slutkörd efter gym, vinlunch och konstutställning.

Det är hårt att vara arbetslös.