Förlossningsberättelse

ALSIRA 2011-01-22

Någonstans skulle man kunna säga att min förlossning började redan den 20:e januari. Det var i alla fall då jag åkte för sista gången till förlossningen på SÖS utan att kunna titulera mig som mamma.

Anledningen till att vi åkte in då, på torsdagen den 20:e vid 12-tiden, var för att jag inte känt av några som helst fosterrörelser sedan kvällen innan. Min oro tog helt enkelt över och det var en lättnad som fick mig i tårar när jag äntligen fick höra hennes hjärta slå på CTG:n.

Vid vidare koll av lillan i magen visade ultraljud att hennes rörelser var väldigt få och små, det beslutades därför att jag skulle stanna över natten för observation. Detta att behöva observeras fick mig att med en gång tänka att det kunde vara något fel och jag blev snarare mer orolig än lugn av att behöva sova kvar över natten. När en av CTG-kurvorna dessutom inte gav ett tillfredsställt resultat (för få avvikelser i hjärtslagen än önskat och jag tvingades göra om den (tillfredsställande resultat!) blev det ännu värre.

Nästa dag ansågs allt under kontroll och läkaren sa att jag fick åka hem om jag ville samtidigt som hon talade med mig om igångsättning och hur jag ställde mig till det. Jag vet ju att de gärna inte ”sätter igång” förlossningar om de ej har särskilda skäl så någonstans kände jag det som om det var något de inte berättade för mig. Men hon sa att anledningen till att de var ok var att hon upplevde mig så pass orolig att det kanske var lika bra, dessutom var jag då öppen 3 cm och kroppen började bli redo.

Vi tänkte på igångsättning över lunchen och jag fattade då beslutet om att köra. Nu ville jag bara få ut henne!

Den 21/2 kl.13:25 förflyttas jag ner på förlossningsavdelningen för att starta allt. Väl där på rum 15 blev jag sittandes i närmare 45 minuter för att invänta ansvarig barnmorska. Långa minuter. Simon var nu hemma och hämtade BB-väskan och tankarna for hej vilt i huvudet. Jag var så nervös. Att själv bestämma, liksom trycka på ”on-knappen till föda bebis” var liksom inte så jag hade tänkt mig att det skulle bli.
Simon hann som tur var komma innan barnmorskan så jag hann landa lite i beslutet.

Eftersom jag visste att igångsättningar kan bli väldigt utdragna och med ibland, utan tillräckligt starka värkar och med en snittrisk på 50% ,var jag beredd på allt.

När barnmorskan med sin undersköterska i släptåg väl kom kände jag att nu fanns ingen återvändo så bara att fokusera. De började med att åter kolla av lite kort på CTG:n att allt såg bra ut och kort därefter togs det hål på hinnorna och vattnet gick. Det kändes i stort sett inte alls vad jag minns. En liten ”ståltråd” fästes också i lillans huvud så de skulle kunna hålla koll på hennes puls därifrån. Jag fick på mig en vit rock och började med Simon i armkrok, vandra korridoren fram och tillbaka. Bara drygt en kvart senare började jag känna värkar – riktiga värkar och hela min kropp talade om för mig att här händer det grejer.

Jag fick snabbt riktigt smärtsamma värkar och de kom tätt. Undersköterskan kom in med lite mat och förklarade allvaret i att jag fick i mig lite. Med krampaktigt tag om Simon varvat med en gåstol försökte jag tugga de där färdigpacketerade köttbullarna. Smärtan blev fasen nästintill olidlig och jag fick en värmedyna att hålla mot främre, nedre delen av magen där jag upplevde det som värst. Det kändes lite bättre, med betoning på lite. Jag fixade inte längre att äta så maten togs undan.

Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig i sängen, inget att be för, lustgasen fram!

När jag efter ett gäng misslyckade försök att andas i den konstaterades att den var trasig, det kändes brutalt jobbigt just då. Som tur var hämtades en ny snabbt och efter ett par försök hade jag lite koll på den där manicken, vilken kom att bli min lilla snuttefilt de kommande timmarna framöver. Klockan är nu 16:33. Mina värkar kommer tätare och tätare och min barnmorska erbjuder mig epidural (ryggmärgsbedövning) om jag vill. Jag är osäker eftersom jag dels tycker det är läskigt med stora sprutor i ryggen och dels för att jag tidigare svarat dåligt på lokalbedövningar.

Fattar ändå beslutet att ge den en chans då jag har så in i f*n ont.

Epiduralen läggs och som befarat biter den dåligt. Läkaren kallas upp igen och jag får en högre dos. Jag svarar fortsatt dåligt, däremot domnar hela mitt högra ben! Klockan har hunnit slå 18:00.

18:30 konstateras jag öppen 8 cm, så värkarbetet har inte bara känts, det har hänt nåt också! Barnmorskan tror att det kanske blir bebis innan midnatt!

Hittills har jag bara legat i sängen och kämpat mig igenom värk efter värk. Simon stod hela tiden vid min sida och gick igenom värkarna tillsammans med mig. Han var verkligen fantastisk. Minns att jag tänkte på att jag egentligen ville ligga i annan ställning, mer upprätt, det hade min barnmorska talat mycket med mig om, att värkarbetet bli bättre då och att fler värkstimulerande hormoner frisätts i det läget. Minns inte om jag sa något om det eller inte. Kvar på rygg låg jag ett tag till hur som helst.

19:18 började jag känna mig jätteyr, jag kräks och det konstateras att mitt blodtryck ligger lågt, så jag får lite blodtryckshöjande. Jag känner mig bättre.

19:32 konstateras jag öppen 9 cm.

21:00 är det personalskifte och jag får in en ny barnmorska och undersköterska. Till en början blev jag orolig över detta då jag tyckte så bra om de båda första, men snabbt tyckte jag nog nästan mer om de andra två.

Jag får äntligen komma upp från liggandes och får sätta mig på en pilatesboll, klockan är 21:25. Det kändes verkligen jättebra och jag kände hur jag kunde andas mer och fick på nåt sätt känslan av att ha lite mer kontroll över situationen. Sitter och kämpar på bollen i 45 minuter, kräks igen och tillslut känner jag hur det verkligen pressar rejält neråt och jag kan inte annat än att lätt trycka med värkarna neråt.

22:18 kallar vi in barmorskan och jag hamnar åter i sängen, nu på sida med ena benet upp i benstöd. Ligger där i 30 minuter och värkarna fortsätter, hamnar sedan åter på rygg och det är dags att börja krysta.

Minns att jag här pratade om att man inte ska föda barn på rygg eftersom min barnmorska sagt att det är som att föda ”i uppförsbacke”, minns inte vad jag fick för svar på det men vi körde på som läget såg ut.

Min barnmorska var verkligen fantastisk och jag kan fortfarande tydligt se framför mig hennes ögon som tittade in i mina, det gav mig styrka.

När jag 23:50 började krysta förstod jag att nu var det på gång på allvar, nu befann jag mig i den där klassiska scenen man ser på film, när man puschar, trycker ut sin bebis! Jag tryckte men vågade inte riktigt ta i, jag var så rädd för att spricka om jag tryckte för hårt. Men jag blev tillsagd att ta i så då gjorde jag det, för allt vad jag hade! Sen direkt därefter skulle jag sluta och bara andas, inte trycka alls, det var nog det värsta, bara ligga där still och känna hur det liksom spände. Jag ville ju bara trycka ut henne!

Men snart kom nästa värk och jag tog i igen, nu såg de huvudet en liten bit ut och jag ville bara fortsätta. Men då kom den största besvikelsen under hela förlossningen, när värken slutade åkte hon in igen! Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Som att ta ett steg tillbaka.

Men när nästa värk kom, och jag kände stödet från Simon, barnmorskan och undersköterskan då kände jag, nu jävlar, nu ska hon ut, så jag tryckte med hela min kraft – och där kom hon!

15 minuters krystande, klockan hann passera midnatt, så 5 minuter in på självaste bf-dagen kom hon till världen, mitt älskade mirakel Alsira!

Inte många minuter gammal!
Inte många minuter gammal!
Här inne bodde hon!
Här inne bodde hon!
Härifrån åt hon!
Härifrån åt hon!
Trots bekymmersveck - världens lyckligaste!
Trots bekymmersveck - världens lyckligaste!

Författare: ulricastrand

Fru och 3-barnsmamma. Beteende-, och Personalvetare. Hudterapeut. Högljudd och emellanåt stökigt busfrö. Häst är bäst ingen protest.

10 reaktioner till “Förlossningsberättelse”

  1. Va fin hon är tjejen din!! Det är ju så himla fantastiskt att få uppleva nåt dylikt! 🙂
    Fint och ovanligt namn förresten!

    Gilla

  2. Vilken fin liten tjej. Gratts igen =)

    Sv: Tack för din kommentar… Det har varit väldigt jobbigt för hela familjen det hon hållt på med.

    Gilla

  3. Tack för att du delade med dig av din förlossningsberättelse. Det låter som en bra förlossning trots att du fick kämpa ordentligt. Bra jobbat! Du har fått en superfin tjej!

    Gilla

  4. Jätte bra förlossningsberättelse! Häftiga bilder, hade faktiskt ingen aning om att det såg ut sådär. Ett eNoRMt grattis till finaste tjejen!!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s