Förlossningsberättelse – LEONARD

Kommer inte hända att jag börjar ett till inlägg med att ”tiden rusar” eller något dylikt. Men det betyder dock inte att så är fallet…

En anledning till att inläggen här blivit radikalt färre är att min kära dator kraschade för ett par veckor sedan. Och då alltså inte kraschade i den bemärkelsen att det är något ”drar till med” när man är försenad med en rapport på jobbet eller så. Utan på riktigt. Totalt paj.

Stökade uppåt mot norr trots flygrädsla och Corona härom veckan för ett hyfsat försök att få datorn hel. Men hur jag än vände och vred på mig så räckte inte tiden till. Så nu bor datorn hos syrran i Bromma i hopp om bättre tider.

Tur maken min har en fräsig ny rock n roll variant i roséguld. Så nu högg jag den för att kunna skriva ett litet inlägg just idag! För idag är ingen vanlig dag, nä, idag fyller vår älskade lilla Leonard 1 år!

Och på nåt vis, för de som kan den här gamla bloggens historia, så känns det inte mer än rättvist en det ska finnas en förlossningsberättelse för honom också. Finns väl ändå inga minnen vackrare än då ens barn kommer till livet? ❤️

Nån månad innan Leonard aka DodoZinjo tittade ut!

I alla fall. Kuriosa till historien är att jag dagen innan han kom, 6 dagar över tiden för beräknat ankomsdatum, åkte in till BB SÖS i någon form av hysteriskt tillstånd. Grät och allmänt betedde mig som en galen kvinna som
”om inte mitt barn kommer nu så ställer jag in det här kalaset”.

Men efter att både läkare och sköterska samtalat, skådat, undersökt mig samt frågat om jag sovit något (över huvudtaget) senaste dagarna beslutades att en igångsättning redan dagen därpå var en bra idé. Inledningsvis ville de söva ner mig på plats för att de ansåg att jag behövde sova först för att jag skulle orka med att föda barn. Där å tog jag det som värsta övergreppet – ”jaha, svensk sjukvård, sova ner problemet”! Hahha ja herre gud… Vet än idag inte vad som vart rätt och fel men oavsett så träffade jag underbara barnmorskor och läkare och jag lyckades även få till mig en hinnsvepning innan hemgång. Så var nog så nöjd.

Och efter många om och men, lite bråkande och ifrågasättanden, gick jag i alla fall med på att ta med mig 2 sömntabletter hem mot att jag skulle bli igångsatt dagen efter. Så okej, någon form av kompromiss, bara jag får ut min bebis.

Enveten lade jag mig ändå utan ett sömnpiller i kroppen. Vid 23-tiden minns jag att jag någonstans insåg att det var för mycket tankar i huvudet inför morgondagens igångsättning att jag tillslut gick mot badrummet. Stod där med de där pillrerna i min hand. Beslutade mig för att ta 3 fjärdedelar av ett piller.

Sista bilden med Leonard i magen, dagen före den planerade igångsättningen – som tack å lov inte blev av!

Bet och trixade till mig det, svalde, gick mot sängen och somnade på studs.

Vaknade sedan runt 01:30 av en stark molande värk i nedre delen av magen. Reste mig ur sängen för att gå på toaletten och minns att mina ben kändes som två stubbar. Gick och la mig igen utan att kunna somna. Väckte Simon efter en stund och sa att jag trodde att nu fasen är det på gång. Jag klockade två hyfsat starka sammandragningar med 20 minuters mellanrum. Sen kom nästa 10 minuter senare, och den bet ta mig fan.

Runt 02 var det inget snack längre. Simon ringde SÖS för att förbereda dem om att vi var på väg, MEN där var det fullt så vi blev omdirigerade till Karolinska Solna. Inga problem kände jag, bara vi ÅKER NU!!!

Upp med Alsira och Silas och mot faster i Duvnäs som lägligt nog hade sin mobil på ljudlös -gaaah hahha liten panik! Men tillslut sjukt nog hade den lejoninnan till 3-barnsmamma sina tentakler ute så hon ändå vaknade, såg och stod redo då vi kom.
I väntan på parkeringen hos henne, medan Simon länmade av barnen, drog det sedan igång utav helvete, rent ut sagt, och jag var nästintill redo att föda i bilen kände jag ett tag! GPS:en visade 18 minuter till mål när vi åkte och jag tror aldrig Simon kört så snabbt. Trots det var det kanske den längsta bilfärden i mitt liv. Satan vad ont.

Väl framme kunde jag inte längre gå av smärtan utan de fick komma med en rullstol. Det enda jag minns att en av sköterskorna sa där var ”ojdå, här kommer någon som har ont” hahahha jaaaaaa det kunde man ju minst sagt säga.

Äntligen inskriven och på plats, klockan var nu 02:40. Leonard var fixerad, ingen vattenavgång än, fullt etablerade värkar och öppen 7 cm. Förlossning var alltså minst sagt i full gång!

Underbara sköterskor tog hand om mig jag försökte desperat få i mig lite lustgas mellan värkarna som kom utan många sekunders mellanrum. Noll precision när det kom till hanteringen av lustgasen – hahahha – men när jag väl fick till det måste jag ändå säga att det är en jävla nice drog! Särskilt efter 9 månader av nykterhet! 😇

En erfaren sköterska gjorde akupressur under mina fötter och la varma handdukar i svanken, skönt och jag minns att jag upplevde henne som en så trygg ”urmoder” där i rummet.

Nån form av student var där också och provade lite både det ena å det andra, dödsgullig. Och Simon så klart min älskade man, han fick nog mest ta emot mina ”nagelnyp”! Hehehe…

03:25 var det dags för första krystvärkarna – minns att ”urmoderbarnmorskan” sa till mig ”yla inte av smärta, skrik med din inre kraft” – och där mitt i allt såg jag en ko från programmet Mandelmanns gård som kalvade där ögonen såg ut att flyga ut i värkarna, så jävla sjukt – men i alla fall, efter att hon sagt så, ändrade jag i alla fall mitt ylande till nåt form av djuriskt vrål. Och jag hittade lite fokus.

03:28 gick sedan vattnet. Och några djuriska vrål och krafttag senare var det dags för sista skjutet!

03:36 föddes vår älskade Vince LEONARD Rex STRAND.

I nya hemlandet – Mallorca, Spanien, Port D’Andratx

Bästa stället på ön! Strandpromenaden i Molinar ❤️❤️❤️

ALSIRAS FÖRLOSSINGSBERÄTTELSE HITTAR NI HÄR ❤

SILAS FÖRLOSSINGSBERÄTTELSE HITTAR NI HÄR ❤

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE – SILAS

Inte trodde väl jag för drygt ett år sedan att jag redan skulle sitta här och knappra ner en andra förlossningsberättelse. Men så blev det visst. Och lika välkommet också denna gång.

Bf + 1 var dagen vår lille Silas kom till världen.
Det hela började med att jag tidigt på lördag morgon vaknade av att Alsria låg och snackade för sig själv i rummet intill vårt. Jag sträckte mig efter mobilen som jag alltid har liggandes på stolen intill sängen, och den visade att klockan var 06:22. Åh nej inte redan tänkte jag, åtminstone till klockan 07 vill jag alltid sova! Jag låg kvar nån minut till sen gick jag upp då Alsira inte längre lät lika road av ensamheten. Och det var då jag märkte det! Vatten, vatten, vatten! Jeeeiii!

– ”Simon! Vattnet har gått” sa jag och kände mig halvt, måste varit i nån slags känslochock!

Simon flög upp på en millisekund, hoppade i byxorna samtidigt som han sa att ”vi måste åka till BB nu!”

Jag själv var konstigt nog lite lugnare, tror jag liksom hade gett upp hoppet lite om att förlossningen någonsin skulle starta. Den sista veckan mot BF hade känts som en evighet, foglossningen varit vidrig och jag hade dessutom fått rejält med falska förhoppningar om att det skulle starta bara några dagar innan. Tror inte att jag riktigt vågade tro att det var sant när vattnet nu väl hade gått, hade nästan gett upp hoppet om att vi faktiskt verkligen skulle få en härlig liten unge till!

Medan jag gick till badrummet och tillverkade ett slags ”droppskydd” klädde Simon på Alsira, ringde sin mamma för att förbereda henne på att Alsira skulle hänga med henne ett tag framöver. Till och med hann han ringa förlossningen. Jag vet inte, jag var kanske i chock eller nåt. För vete tusan vad jag gjorde den här tiden!

Tillslut fick jag hur som helst prata med förlossningen, sa som det var att jag vaknade och då insåg att vattnet gått, exakt när visste jag inte, berättade att jag inte haft några värkar och fortfarande inte hade några. Däremot sa jag att jag ville komma in och bli undersökt med tanke på att min mamma fött mig och mina två syskon i raketfart. Med Alsira blev jag ju igångsatt, så har ju inte helt varit med om hur det startar 100% naturligt även om de bara tog hinnorna så vattnet gick och sen flöt allt på av sig självt.

Var då dessutom helt ovetandes öppen 5 centimeter och det tog trots allt ”bara” 9 timmar från det att de lät vattnet gå tills att hon var ute. Vilket är väldigt snabbt för att vara en igångsättning och framförallt för att vara förstföderska. Och att föda hemma eller i bilen på väg in var inget jag var sugen på!

Sköterskan jag talade med lät dock inte direkt stressad över min historia och sa åt mig att ta en dusch, äta frukost och återkomma för uppdatering om läget om en halvtimma.

Jag och Simme sket blanka tusan i vad hon sa så vi satte oss i bilen ändå. Lämnade Alsira hos farmor och styrde kosan mot Södra BB. Nästan framme ringer jag dem igen och säger att vi är på väg. Det var som tur var inga problem att vi kom utan de välkomnade oss varmt och sa att det är lika bra att så de kunde undersöka läget.

07:48 var vi uppe på avdelningen och jag blev inskriven. De visade oss direkt till ett rum och sa att det var här jag skulle föda så småningom. (Eh, ja, så småningom, så skulle man ju också kunna uttrycka det!)

10 minuter senare låg jag nämlige i fullt värkarbete. Och vilka värkar! Oh my lord! De kom från ingenstans och började med full kraft. Till råga på allt så kom de på löpande band, kändes som att jag aldrig fick någon paus. När barnmorskan, som för övrigt var en helt underbar kvinna i 60-årsåldern, skulle undersöka om jag öppnat mig något (vi hann inte direkt med det innan det startade!) trodde jag hon skämtade med mig. Hur skulle jag kunna bli undersökt under sådana här värkar? Det fanns ju farao inte ens sekunder mellan dem!

Men det fixade sig på något magiskt vänster och det visade sig att jag var 6 cm öppen. Okej, 4 kvar!
Kändes som en evighet och jag minns att jag tänkte att om inte ungen kommer snart så dör jag! Till och med hoppades jag vid ett tillfälle att jag skulle svimma av smärta så jag bara kunde få vakna och ha min efterlängtade bebis på mitt bröst.

Men svimma gjorde jag inte…

Till slut låg jag och kved bland krämpor och tårar och försökte tänka som min gravidyogalärare lärt mig ”tänk att det är en positiv smärta, en smärta som för något positivt med sig”, försökte även tänka som barnmorskan sa ”för varje värk är det en värk mindre, en värk närmare bebis”. Absolut, det är lättare sagt än gjort, men jag tror det hjälpte.

08:30 rullades lustgasen in kände jag en liten lättnad, den hade verkligen hjälpt mig under Alsiras förlossning. Men när jag den här gången äntligen fick den över näsa och mun funkade den inte. Nåt var fel och de fick byta munstycke eller vad det nu var. Otroligt knäckande att bli fråntagen min snuttis för att sedan få vänta i vad som kändes som en evighet innan den var tillbaka. Blev då åter knäckt för nu verkade den inte! Jag bad barnmorskan höja och höja men inte fick jag något rus eller hjälp av den.

Höll på och meckade med den där lustgasen febrilt ändå och om inte annat så hade den säkert nån slags psykisk hjälp, den fick mig säkert att andas så bra det bara gick om inte annat. Så här i efterhand tror jag att det var för att jag inte kunnat ta djupa andetag i den på grund av de täta värkarna snarare än att den var för svagt inställd. De hade till och med svårigheter att avläsa CTG:n på grund av att jag hade så kraftiga värkar.

Lustgasen var den enda ”smärtlindring” jag använde mig utav. I mitt förlossningsbrev hade jag tydligt skrivit att jag inte ville ha någon ryggmärgsbedövning eftersom den tog ändå inte verkade sist – verkade bara i låret och satt kvar i över ett dygn där, sjukt obehagligt. Hade också skrivit att jag tyckte om att sitta på pilatesboll och inte ville ligga på rygg på grund av mina vena cava problem (svimmar lätt av att ligga på rygg när jag är gravid). Att jag den här gången skulle hinna med att sitta på en pilatesboll och ändra ställningar är nästan som ett skämt så här i efterhand, det fanns verkligen inte tid och chans till något annat än att bara överleva värkarna kändes det som! Nästan så jag vill skriva värken för det kändes verkligen som en enda lång värk!

Någon minut före klockan 09 undersöktes jag igen och då var jag 9 cm öppen. Barnmorskan sa då att hon kunde hjälpa mig att ”pilla undan” den sista centimetern om jag ville. Jag fattade ingenting men självklart, gör det så jag kan krysta ut min bebis! Så hon gjorde det och sen fick jag äntligen hjälpa till att trycka på och liksom ”följa med kroppens vilja”! Rena smärtlindringen!

Två krystvärkar var sedan vad som krävdes för att han skulle vara ute lille Silas, klockan var då 09:10!
Krystvärkarna är det som känns minst rent smärtmässigt tycker jag, men samtidigt är det rent psykiskt mest jobbigt. Det är ju verkligen då det gäller, då det verkligen händer, ett barn föds. Och inte vilket barn som helst utan mitt underbara barn Silas!

Alldeles ny!

Krystandet gick bara bra, och inte en endaste spricka eller skråma! Men det var lite obehagligt under den andra krystningen, barnmorskan fick då liksom dra ut han lite eller nåt (det kändes så i alla fall), han hade nämligen navelsträngen ett varv runt halsen så det blev bråttom att få bort den. Jag minns hur jag då verkligen kände hur han var hälften inne och hälften ute! Väldigt märklig men samtidigt enormt häftig känsla så här i efterhand! En liten knuff till på det och det var över!

En 3810 gram tung, 50 centimeter lång, fullt frisk och helt perfekt liten pojke låg sedan 5 minuter gammal och försökte få i sig lite råmjölk från mammas tutte – är det inte ett mirakel så säg?!

Här sittligger jag och väntar på sjukhusfrulle! Galen känsla att vakna upp på morgonen som enbarnsmamma och äta frukost, fortfarande morgon, som tvåbarnsmamma!

Förlossningsberättelse

ALSIRA 2011-01-22

Någonstans skulle man kunna säga att min förlossning började redan den 20:e januari. Det var i alla fall då jag åkte för sista gången till förlossningen på SÖS utan att kunna titulera mig som mamma.

Anledningen till att vi åkte in då, på torsdagen den 20:e vid 12-tiden, var för att jag inte känt av några som helst fosterrörelser sedan kvällen innan. Min oro tog helt enkelt över och det var en lättnad som fick mig i tårar när jag äntligen fick höra hennes hjärta slå på CTG:n.

Vid vidare koll av lillan i magen visade ultraljud att hennes rörelser var väldigt få och små, det beslutades därför att jag skulle stanna över natten för observation. Detta att behöva observeras fick mig att med en gång tänka att det kunde vara något fel och jag blev snarare mer orolig än lugn av att behöva sova kvar över natten. När en av CTG-kurvorna dessutom inte gav ett tillfredsställt resultat (för få avvikelser i hjärtslagen än önskat och jag tvingades göra om den (tillfredsställande resultat!) blev det ännu värre.

Nästa dag ansågs allt under kontroll och läkaren sa att jag fick åka hem om jag ville samtidigt som hon talade med mig om igångsättning och hur jag ställde mig till det. Jag vet ju att de gärna inte ”sätter igång” förlossningar om de ej har särskilda skäl så någonstans kände jag det som om det var något de inte berättade för mig. Men hon sa att anledningen till att de var ok var att hon upplevde mig så pass orolig att det kanske var lika bra, dessutom var jag då öppen 3 cm och kroppen började bli redo.

Vi tänkte på igångsättning över lunchen och jag fattade då beslutet om att köra. Nu ville jag bara få ut henne!

Den 21/2 kl.13:25 förflyttas jag ner på förlossningsavdelningen för att starta allt. Väl där på rum 15 blev jag sittandes i närmare 45 minuter för att invänta ansvarig barnmorska. Långa minuter. Simon var nu hemma och hämtade BB-väskan och tankarna for hej vilt i huvudet. Jag var så nervös. Att själv bestämma, liksom trycka på ”on-knappen till föda bebis” var liksom inte så jag hade tänkt mig att det skulle bli.
Simon hann som tur var komma innan barnmorskan så jag hann landa lite i beslutet.

Eftersom jag visste att igångsättningar kan bli väldigt utdragna och med ibland, utan tillräckligt starka värkar och med en snittrisk på 50% ,var jag beredd på allt.

När barnmorskan med sin undersköterska i släptåg väl kom kände jag att nu fanns ingen återvändo så bara att fokusera. De började med att åter kolla av lite kort på CTG:n att allt såg bra ut och kort därefter togs det hål på hinnorna och vattnet gick. Det kändes i stort sett inte alls vad jag minns. En liten ”ståltråd” fästes också i lillans huvud så de skulle kunna hålla koll på hennes puls därifrån. Jag fick på mig en vit rock och började med Simon i armkrok, vandra korridoren fram och tillbaka. Bara drygt en kvart senare började jag känna värkar – riktiga värkar och hela min kropp talade om för mig att här händer det grejer.

Jag fick snabbt riktigt smärtsamma värkar och de kom tätt. Undersköterskan kom in med lite mat och förklarade allvaret i att jag fick i mig lite. Med krampaktigt tag om Simon varvat med en gåstol försökte jag tugga de där färdigpacketerade köttbullarna. Smärtan blev fasen nästintill olidlig och jag fick en värmedyna att hålla mot främre, nedre delen av magen där jag upplevde det som värst. Det kändes lite bättre, med betoning på lite. Jag fixade inte längre att äta så maten togs undan.

Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig i sängen, inget att be för, lustgasen fram!

När jag efter ett gäng misslyckade försök att andas i den konstaterades att den var trasig, det kändes brutalt jobbigt just då. Som tur var hämtades en ny snabbt och efter ett par försök hade jag lite koll på den där manicken, vilken kom att bli min lilla snuttefilt de kommande timmarna framöver. Klockan är nu 16:33. Mina värkar kommer tätare och tätare och min barnmorska erbjuder mig epidural (ryggmärgsbedövning) om jag vill. Jag är osäker eftersom jag dels tycker det är läskigt med stora sprutor i ryggen och dels för att jag tidigare svarat dåligt på lokalbedövningar.

Fattar ändå beslutet att ge den en chans då jag har så in i f*n ont.

Epiduralen läggs och som befarat biter den dåligt. Läkaren kallas upp igen och jag får en högre dos. Jag svarar fortsatt dåligt, däremot domnar hela mitt högra ben! Klockan har hunnit slå 18:00.

18:30 konstateras jag öppen 8 cm, så värkarbetet har inte bara känts, det har hänt nåt också! Barnmorskan tror att det kanske blir bebis innan midnatt!

Hittills har jag bara legat i sängen och kämpat mig igenom värk efter värk. Simon stod hela tiden vid min sida och gick igenom värkarna tillsammans med mig. Han var verkligen fantastisk. Minns att jag tänkte på att jag egentligen ville ligga i annan ställning, mer upprätt, det hade min barnmorska talat mycket med mig om, att värkarbetet bli bättre då och att fler värkstimulerande hormoner frisätts i det läget. Minns inte om jag sa något om det eller inte. Kvar på rygg låg jag ett tag till hur som helst.

19:18 började jag känna mig jätteyr, jag kräks och det konstateras att mitt blodtryck ligger lågt, så jag får lite blodtryckshöjande. Jag känner mig bättre.

19:32 konstateras jag öppen 9 cm.

21:00 är det personalskifte och jag får in en ny barnmorska och undersköterska. Till en början blev jag orolig över detta då jag tyckte så bra om de båda första, men snabbt tyckte jag nog nästan mer om de andra två.

Jag får äntligen komma upp från liggandes och får sätta mig på en pilatesboll, klockan är 21:25. Det kändes verkligen jättebra och jag kände hur jag kunde andas mer och fick på nåt sätt känslan av att ha lite mer kontroll över situationen. Sitter och kämpar på bollen i 45 minuter, kräks igen och tillslut känner jag hur det verkligen pressar rejält neråt och jag kan inte annat än att lätt trycka med värkarna neråt.

22:18 kallar vi in barmorskan och jag hamnar åter i sängen, nu på sida med ena benet upp i benstöd. Ligger där i 30 minuter och värkarna fortsätter, hamnar sedan åter på rygg och det är dags att börja krysta.

Minns att jag här pratade om att man inte ska föda barn på rygg eftersom min barnmorska sagt att det är som att föda ”i uppförsbacke”, minns inte vad jag fick för svar på det men vi körde på som läget såg ut.

Min barnmorska var verkligen fantastisk och jag kan fortfarande tydligt se framför mig hennes ögon som tittade in i mina, det gav mig styrka.

När jag 23:50 började krysta förstod jag att nu var det på gång på allvar, nu befann jag mig i den där klassiska scenen man ser på film, när man puschar, trycker ut sin bebis! Jag tryckte men vågade inte riktigt ta i, jag var så rädd för att spricka om jag tryckte för hårt. Men jag blev tillsagd att ta i så då gjorde jag det, för allt vad jag hade! Sen direkt därefter skulle jag sluta och bara andas, inte trycka alls, det var nog det värsta, bara ligga där still och känna hur det liksom spände. Jag ville ju bara trycka ut henne!

Men snart kom nästa värk och jag tog i igen, nu såg de huvudet en liten bit ut och jag ville bara fortsätta. Men då kom den största besvikelsen under hela förlossningen, när värken slutade åkte hon in igen! Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Som att ta ett steg tillbaka.

Men när nästa värk kom, och jag kände stödet från Simon, barnmorskan och undersköterskan då kände jag, nu jävlar, nu ska hon ut, så jag tryckte med hela min kraft – och där kom hon!

15 minuters krystande, klockan hann passera midnatt, så 5 minuter in på självaste bf-dagen kom hon till världen, mitt älskade mirakel Alsira!