Esporles -> Banyalbufar

Igår sadlade vi Simme med vandringsryggan och lille Leonard fick glatt hoppa i! Till vår allas stora glädje diggade Leonard verkligen att sitta där också 🙂

Den planerade lilla vandringen började mysiga Esporles med ett planerat avslut i bergsbyn Banyalbufar. Eftersom det firades jul på på hela Mallis igår vågade vi inte ta risken att behöva gå tillbaka igen om bussen tillbaka till Esporles inte skulle gå eller liknande. För här stannar ju verkligen samhället upp under de riktigt röda dagarna. Så jag och barnen tog bilen först till Banyalbufar och Simon kom efter med hojen. Vi lämnade sedan hojen där och åkte alla till Esporles för att börja vandra. Sen skulle alltså Simon ta hojenen, hämta bilen, hämta oss, vi hämta hojen… ja osv, ni hajar.

Nåväl. Vädret var helt galet vackert och med vatten och picknick packat var det dags att börja knalla!

Enligt mobilen i efterhand var själva vandringen i kilometer 8.2, och totalt trappade vi upp oss 52 våningar!

Första biten var väldigt stening, stora stegar så var läge att hålla tungan rätt i mun för att inte trampa snett. Hörde får skramla med sina klockor i bergen, bäckar porla och fåglar kvittra – heheh som en poem alltså 😉

Kidsen letade upp vandringspinnar och Alsira hade med sig sin lilla ”hund” hon fått av mormor i julklapp medan jag och Simon kämpade med ryggsäck/bebis och the back.

Efter cirka 40 minuter och då hade det varit mestadels uppför, tog vi en efterlängtad matpaus. Och som man säger så smakar inget så gott som i naturen!

Efter matpausen var det fortsatt uppåt och väldigt stenigt ett tag till, sedan planade det ut lite och underlaget blev lite lättare att ta sig fram på. Många fina ställen att stanna till på för att fika och nästan exakt halvvägs till mål fanns en utsiktsplats där man nästan blev sugen att slå läger under natten!

Vi mötte lite folk under vägen men var generellt väldigt ensamma, sannolikt mycket för att det var Julafton!

Vi tyckte att vi höll ett hyfsat lugnt tempo men gissade alla att det var en timma kvar då en skylt kom upp som sa att vi hade 25 minuter kvar. Uppskattningsvis tror jag att vi aktivt i ca 2 timmar och 15 minuter kanske. Började hur som 12:40 och var i mål 15:20 typ. Knyta skor, kisspaus, fotopaus, ”hänga i trädpaus”, kolla utsikt osv tar ju också lite tid 🙂

Väl framme sen satte jag och kidsen oss i ett stendött och helstängt Banyalbufar medan Simon tog hojen mot bilen i Esporles för att kunna komma tillbaka och hämta oss. Dock blev det lite kaos då Simon insåg att bilen behövde tankas för att klara av att komma till oss och tillbaka och bensinstationen var stängd och inte tog kort. Så han fick helt enkelt bege sig mot Palma för att få soppa i bilen för att sedan… ja….

Men alltså, normalt sett går det bussar relativt tätt mellan Esporles och Banyalbufar och hela vägen till Palma om man så vill. Tar runt timman med buss till Palma.

Nåväl, vi överlevde en dryg timma på en bänk och barnen var förhållande vis lugna. Somnade gjorde de alla tre sedan i bilen. Slutet gott allt gott! ..med undantag då att hojen började blinka efter olja så den fick vi lämna i Esporles…

Men där har vi hittat våra favvoboacadillos så vi har inte direkt något emot att åka dit igen imorgon! ❤

Catching Up!

Hade visst lovat mig själv så smått att föra någon form av ”resdagbok”. Om det nu bara blir ett år vilket vi förvisso inte hoppas, så blir det väl sannerligen ett av dem som kommer komma att sticka ut. Så lite skärpning.

Tiden rusar här, som överallt. Silas är hemma och det känns underbart att vara en enad trupp igen, äntligen. Minns knappt var jag var sist men men.

Här på Mallorca har vi precis tackat av ett gäng härliga gäster från både Stockholm och Los Angeles och Simme är i princip back on track efter efter att ha blivit minst sagt utmanad i baren 4 kvällar i sträck.

Finns ju btw ett visst underhållningsvärde i att sitta i soffan med sin 8-månaders och dricka kaffe och kolla tv vid 07-rycket en söndag och vänta in de grabbar som ännu inte kommit hem.. Minst sagt intressanta diskussioner när så skedde! Hahahha herre gud, underbart!

Beach Boys

Boysen har haft kul och jag har glatt fått följa med på det som var lämpligt, hahaha, och det räckte gott kan jag säga. Ibland inser man tydligare än annars hur nice det är att lägga sig 22 istället för 06… Även om jag kan vara rätt stökig jag med när det väl beger sig som de som känner mig vet.

Silas hann precis hem till lagfotograferingen med sitt lag San Fransisco som leder ligan!!!
På Mallis tar man självklart en bärs under fotbollsträningen. Det är en regel.

Eftersom vi numer är 5 i familjen och vår kära vän Stenfors var här fick vi vara kreativa. Vår Audi må vara minst sagt lång – ingen fördel i Palma om jag säger så – men plats för både barnvagn och glade Stenfors gick lätt att lösa i alla fall. 🙂 Självklart skulle alla med till Silas lagfotografering – hey, det serverades ju öl!

Lite skämt å sido (men ändå inte), oavsett, han är så himla modig! Gick super, vi stod bredvid medan han bland säkert 60-70 kids i olika åldrar fotades och trixades.

Stolt kille, stolt mamma, stolt pappa. Skål.


Att ha fått hem Silas känns så otroligt underbart, alla som har ett barn vet ju hur lång tid 6 veckor är ifrån varandra. En evighet. Nu har vi förvisso setts och hälsat på honom och så, men ändå.

Vi hann inte mer än komma halvvägs till flygplatsen innan han sa att han ville spela in mer film så vi får väl se… Inte helt smidigt så länge vi bor här dock…

Men tog faktiskt inte mer än ett dygn innan SVT ringde igen så vi får väl se vad framtiden har att erbjuda! 😉

Silas och regissören! Silas älskade att själv komma med både ideér och förslag på ändringar, hahaha gullunge!!!

Who finds Silas?
Sista dagen hemma hos ”brorsan” och världens bästa brottarkompis Vide ❤️

Att ha busat med sin bästis varje dag och natt i 6 veckor tar lika mycket på krafterna som det ger kraft! Utan bästaste kussen hade Silas nog aldrig löst detta. Evig tacksamma!

Och vi längtar varje dag efter när den där busen ovan till höger kommer hit och höjer volymen här i området! Oändligt massa kärlek till dig Vide! Och moster är så stolt för att jag fick äran att ”spela mamma” åt dig hos tandis.

Näpp, nu är klockan snart 17:30, så då ska jag väcka stackars Simme som visst blev lite slutkörd efter gym, vinlunch och konstutställning.

Det är hårt att vara arbetslös.