Lugnet självt kan jag säga, harmonin infann sig omedelbart och havslukten gav sig till känna emellanåt, och svepte mig med tillbaka till mitt älskade Västkusten. Landskapet betydligt planare än de bergsbyar vi besökt hittills och husen var mer färgglada. Det gillar jag.
Efter en kaffe vid hamnen och promenerande genom den nu stendöda, igenbommade turistdelen till en av stränderna lyckades vi hitta ett undangömt typiskt Mallorqinskt (eller hur man nu skriver!) hak! Fullsatt ute och halvt inne med en bartender som drack ikapp med snubbarna längs bardisken.
Kidsen åt korv och kycklingvingar, jag en chevrèsallad, Simme patatas bravas å lite annat smått å gott. 2 generösa vinglas senare knallade vi vidare mot bilen. Hittade ett riktigt ruckel som var till salu, drömläge precis vid vattnet. Åt satan nedgånget men efter att ha smugit oss in och kikat ringde Simon mäklaren. Inget svar dock och på ett högst drömplan än så länge. Men ändå.
Jaaa, vem vet???
Ser fram emot att åka tillbaka hit då våren väckt liten ytterligare del av byn!
Igår sadlade vi Simme med vandringsryggan och lille Leonard fick glatt hoppa i! Till vår allas stora glädje diggade Leonard verkligen att sitta där också 🙂
Den planerade lilla vandringen började mysiga Esporles med ett planerat avslut i bergsbyn Banyalbufar. Eftersom det firades jul på på hela Mallis igår vågade vi inte ta risken att behöva gå tillbaka igen om bussen tillbaka till Esporles inte skulle gå eller liknande. För här stannar ju verkligen samhället upp under de riktigt röda dagarna. Så jag och barnen tog bilen först till Banyalbufar och Simon kom efter med hojen. Vi lämnade sedan hojen där och åkte alla till Esporles för att börja vandra. Sen skulle alltså Simon ta hojenen, hämta bilen, hämta oss, vi hämta hojen… ja osv, ni hajar.
Nåväl. Vädret var helt galet vackert och med vatten och picknick packat var det dags att börja knalla!
Enligt mobilen i efterhand var själva vandringen i kilometer 8.2, och totalt trappade vi upp oss 52 våningar!
Första biten var väldigt stening, stora stegar så var läge att hålla tungan rätt i mun för att inte trampa snett. Hörde får skramla med sina klockor i bergen, bäckar porla och fåglar kvittra – heheh som en poem alltså 😉
Kidsen letade upp vandringspinnar och Alsira hade med sig sin lilla ”hund” hon fått av mormor i julklapp medan jag och Simon kämpade med ryggsäck/bebis och the back.
Efter cirka 40 minuter och då hade det varit mestadels uppför, tog vi en efterlängtad matpaus. Och som man säger så smakar inget så gott som i naturen!
Efter matpausen var det fortsatt uppåt och väldigt stenigt ett tag till, sedan planade det ut lite och underlaget blev lite lättare att ta sig fram på. Många fina ställen att stanna till på för att fika och nästan exakt halvvägs till mål fanns en utsiktsplats där man nästan blev sugen att slå läger under natten!
Vi mötte lite folk under vägen men var generellt väldigt ensamma, sannolikt mycket för att det var Julafton!
Vi tyckte att vi höll ett hyfsat lugnt tempo men gissade alla att det var en timma kvar då en skylt kom upp som sa att vi hade 25 minuter kvar. Uppskattningsvis tror jag att vi aktivt i ca 2 timmar och 15 minuter kanske. Började hur som 12:40 och var i mål 15:20 typ. Knyta skor, kisspaus, fotopaus, ”hänga i trädpaus”, kolla utsikt osv tar ju också lite tid 🙂
Väl framme sen satte jag och kidsen oss i ett stendött och helstängt Banyalbufar medan Simon tog hojen mot bilen i Esporles för att kunna komma tillbaka och hämta oss. Dock blev det lite kaos då Simon insåg att bilen behövde tankas för att klara av att komma till oss och tillbaka och bensinstationen var stängd och inte tog kort. Så han fick helt enkelt bege sig mot Palma för att få soppa i bilen för att sedan… ja….
Men alltså, normalt sett går det bussar relativt tätt mellan Esporles och Banyalbufar och hela vägen till Palma om man så vill. Tar runt timman med buss till Palma.
Nåväl, vi överlevde en dryg timma på en bänk och barnen var förhållande vis lugna. Somnade gjorde de alla tre sedan i bilen. Slutet gott allt gott! ..med undantag då att hojen började blinka efter olja så den fick vi lämna i Esporles…
Men där har vi hittat våra favvoboacadillos så vi har inte direkt något emot att åka dit igen imorgon! ❤
Efterlängtade Lucia! Hämtade barnen och fiskade upp en flaska glögg på vägen och sen var det dags att sätta ihop pepparkakshuset åt kidsen. Måste vara första gången någonsin som jag klarar mig från brännskador från det smälta sockret. Kul att dessutom äntligen få en ny ”husvariant” än den trista samma som vi har hemma. Dessutom medföljde det massa balla dekorationer till barnens stora glädje.
Lite glögg och pepparkakor på det och sen var det dags att bege sig mot katedralen.
Exalterade barn genom Gamla Stan ❤
Varken jag eller Simon hade varit inne i katedralen tidigare så bara det var häftigt. När väl Luciatåget kom in sen så ja, alltså, sååå otroligt vackert. Såå duktiga barn och underbar sång, stämningen var verkligen mäktig och vacker. Riktigt, riktigt pampigt!
För att se en liten filmsnutt från kvällen klicka HÄR!
Eftersom vi jobbar på att leka spanjorer så äter vi självklart bocadillos till frukost. Och efter det var det kultur och se nytt på schemat, och idag bar det av emot väl rekommenderade Valdemossa.
Så 20 minuter senare promenerade vi på kullerstensgator, klappade katter och strosade bland hus från svunna tider. Riktigt härligt, mysigt och väldigt turistigt. Men det till trots, med syftning mot turistigt, så njöt vi fullt ut av att inandads luft som kändes renande för både kropp och själ samt blicka ut mot berg och dalar vi bara kan drömma om i Svedala.
Silas hittade x antal skitleksaker han ”behövde”, Alsira lite örhängen och jag och Simme spanade det ultimata stället att slå sig ner vid för lite förtäring av vad vi nu blev sugna på.
Underbara höstrdruvor!
Ser ni katten?!
…och kanske bästa av allt att få leka lite ”Alice i Underlandet” i labyrint och rosparken bakom vackra gamla kyrkan högst upp i byn. Äkta sagokänsla för ett ”Alice och Peter Pan fan” som jag! Saknades bara en galen kanin, lite fallande kort från en kortlek samt en talande katt i ett av olivträden.
Nåväl, nöjd ändå landade vi på myspyshak och bestämde oss för att ge oss på Mallorqinska veggietapas! (trodde vi).
Väl på tallriken var det nog kött i åtminstone en av dem, men men. Gör verkligen så gott vi kan!
Vi jobbar ju liksom på vår spanska och de på sin engelska så lite knas då och då blir det ju! Men oavsett så gjorde vi nog nåt rätt eftersom de bjöd på både chokladcroissanter till kidsen och en ”cheesecake to go” då vi gick! ❤
Älskade lilla LeoNarDoDo sov sjukt nog i 2,5 timma så jag och Simme kände lite hur livet kom tillbaka till oss. Vår 3:a må vara fett göllig men satan i helvete vad vaken han är. Natt som dag.
Är så härligt nu när vi båda är lediga om dagarna, Simme och jag alltså.
För er som missat så sa han nämligen upp sig redan efter första arbetsmånaden. Allt blir ju inte alltid som man tänkt sig.
Hur som haver, såå fantastiskt lyxigt att få vara två om föräldraledigheten, tror inte minst Simon känner så som var lite av en ung slyngel då våra första kids kom (och inte fattade så mycket om vad som tog tid och kraft!). Och än bättre är ju att vi befinner oss på denna magiska, vackra, bergiga, soliga, salta (inget låtsashav här inte) och stormiga ö!
Men vi jag fick lite panik i brallan häromdagen då jag insåg att vi blivit lite väl bekväma i vårt sköna ”beach life” här i Molinar. Och dessutom då regnet besökt oss lite titt som tätt om dagarna har vi myst ner oss framför vår nya favvoserie Mr. Mercedes – rekommenderas om man diggar Stephen King! (Själv är jag mer eller mindre uppvuxen med Stephen King, och min första skräckis jag både läst och sett var The Shining – förbannat bra.)
Nåväl, jag satte mig ner och gjorde ett veckoschema för att få nån jäkla struktur. Är kanske inte ristat i sten ahahah men ändå, min hjärna mår i alla fall bra av att veta vem som hämtar och lämnar, och Simme måste definitivt 😉 veta vilka dagar det är gym (vare sig han vill eller inte), plugga osv… Ja lite projekt har vi allt!
Och då inkom även tisdagsutflykterna, så varje tisdag från och med nu i tisdags, så besöker vi ny by, stad, topp eller grop.
I tisdags, vår första etapp blev underbara lilla Esporles. Åt troligen vår bästa bocadillo någonsin. Och Leonard åkte rutchkana för första gången. Vart tyvärr lite risigt med batterier på telefonen så jag bjuder på bilder därifrån först nästa gång..
I helgen tog vi med oss stora barnen och åkte till Puigpunyent– faktiskt på goda vänners rekommendation, himla mysigt det också! Vi hade liiiiite otur med vädret bara, för väl på toppen av byn, eller typ, högt upp i alla fall, öppnade sig himlen för oss. Regnet öste ner och vi sprang runt som dårar mellan husväggar och sökte skydd. För när regnet kommer här, då kommer det på riktigt.
Tack och lov lättar det oftast efter 10 min, i runda slängar si så där. Dock inte heeeelt denna gång men, vi orkade inte stå å vänta som 5 idioter längs med en garageutfart som några orutinerade turister utan paraplyer, så vi började springa utav helvete (rent ut sagt!) ner mot byn istället!
Vad gör man inte för lite kaffe och gratis Lotuskaka?!!
Som tur är så är vi ju vansinnigt vältränade nu när vi är stora innehavare av gymkort så det var en lätt, dock blöt match.
Och yes, det blev nice avslut med var sin cortado, lotus och hela kalaset toppat med en sviiiinsoft bajsblöja på jaktinspererat winery.
Stället var lite som taget ur en thriller av Stephen King film by the way. Passade bra med tanke på att vi både drömmer om, lever med och mer eller mindre konstant tänker på Mr Brady.
ulricastrand.com 