Äntligen Match!

Aldrig tidigare har jag sett sådan kärlek mellan barn, ungar i 7-årsåldern som pushar varandra, kramar om varann, ger en ”high-five”, hälsar trots att de ej känner varann, bjuder in till lek och så vidare – som här i Palma. En sådan tydlig skillnad från hemma, både på fotbollsplanen, i stallet och i parken.

Under de få månader vi bott här har Alsira fått mer stöttning från helt främmande killar och tjejer i stallet än på alla år i Sverige. Och Silas var nog mer eller mindre i chock under hans 3 första veckor då de både skulle kramas, känna på hans hår, kramas och hahahah allt var det nu var.

Som förälder blir man fullkomligt tårögd att få se sina barn bli så otroligt varmt välkomnade.

Sedan när det kommer till oss vuxna så blir vi rätt så pussade på vi också hahaha, herre gud, så himla underbara! Hemma känner man knappt någon förälder från stallet eller fotbollen, – kanske lätt överdrivet -men i alla fall! Oavsett här känns det som att vi lärt känna fler människor på 5 månader än vi gjort under hela vår livstid hemma.

Detta såklart hundra procent romantiserat men ändå, nåt ligger det ju i det faktum att solen tenderar förtrolla oss en smutta.

Nåväl.

I lördags godkände äntligen Spaniens fotbollsförbund Silas som godkänd spelare för ”ligan” och han fick äntligen spela sin första riktiga match!

Vet inte om mamma, pappa eller han själv var mest stolt när han dessutom drog till med ett förbannat snyggt mål! Heja heja Silas och bästa laget San Fransisco!

Silas och hans härliga lag! ❤

2020 here we go!

Nytt år nya möjligheter eller vad man nu brukar säga! Och med 12 vindruvor 12 sekunder före tolvslaget och en Cava Brut Nature på stående fot nere vid stranden flaskdrack vi oss in i ett nytt decennium. Ljuvligt!

Vinprovning på dagen på vårt älskade Macia Batle och en sväng om katedralen blev uppvärmning för kvällens festligheter hemma med bästaste faster och farbror ❤ Hummer, bergtunga och så vidare. Vansinnigt mätta skippade vi banoffeepajen som vi istället ska festa på idag.

Ljög i sedvanlig ordning om nyårslöften och vi har alla redan brutit ett – att bada i havet idag.

Men i och för sig, vem vet, 5 hours to go…

…kidsen har tjatat i 4 månader om fiskbullar och nu äntligen kom leveransen!!! Så för dem blev det fiskbullar – lysade i alla fall till det med hummersås! heheheh… – till förrätt och var sin hummer till efterrätt! Underbara barn ❤

Esporles -> Banyalbufar

Igår sadlade vi Simme med vandringsryggan och lille Leonard fick glatt hoppa i! Till vår allas stora glädje diggade Leonard verkligen att sitta där också 🙂

Den planerade lilla vandringen började mysiga Esporles med ett planerat avslut i bergsbyn Banyalbufar. Eftersom det firades jul på på hela Mallis igår vågade vi inte ta risken att behöva gå tillbaka igen om bussen tillbaka till Esporles inte skulle gå eller liknande. För här stannar ju verkligen samhället upp under de riktigt röda dagarna. Så jag och barnen tog bilen först till Banyalbufar och Simon kom efter med hojen. Vi lämnade sedan hojen där och åkte alla till Esporles för att börja vandra. Sen skulle alltså Simon ta hojenen, hämta bilen, hämta oss, vi hämta hojen… ja osv, ni hajar.

Nåväl. Vädret var helt galet vackert och med vatten och picknick packat var det dags att börja knalla!

Enligt mobilen i efterhand var själva vandringen i kilometer 8.2, och totalt trappade vi upp oss 52 våningar!

Första biten var väldigt stening, stora stegar så var läge att hålla tungan rätt i mun för att inte trampa snett. Hörde får skramla med sina klockor i bergen, bäckar porla och fåglar kvittra – heheh som en poem alltså 😉

Kidsen letade upp vandringspinnar och Alsira hade med sig sin lilla ”hund” hon fått av mormor i julklapp medan jag och Simon kämpade med ryggsäck/bebis och the back.

Efter cirka 40 minuter och då hade det varit mestadels uppför, tog vi en efterlängtad matpaus. Och som man säger så smakar inget så gott som i naturen!

Efter matpausen var det fortsatt uppåt och väldigt stenigt ett tag till, sedan planade det ut lite och underlaget blev lite lättare att ta sig fram på. Många fina ställen att stanna till på för att fika och nästan exakt halvvägs till mål fanns en utsiktsplats där man nästan blev sugen att slå läger under natten!

Vi mötte lite folk under vägen men var generellt väldigt ensamma, sannolikt mycket för att det var Julafton!

Vi tyckte att vi höll ett hyfsat lugnt tempo men gissade alla att det var en timma kvar då en skylt kom upp som sa att vi hade 25 minuter kvar. Uppskattningsvis tror jag att vi aktivt i ca 2 timmar och 15 minuter kanske. Började hur som 12:40 och var i mål 15:20 typ. Knyta skor, kisspaus, fotopaus, ”hänga i trädpaus”, kolla utsikt osv tar ju också lite tid 🙂

Väl framme sen satte jag och kidsen oss i ett stendött och helstängt Banyalbufar medan Simon tog hojen mot bilen i Esporles för att kunna komma tillbaka och hämta oss. Dock blev det lite kaos då Simon insåg att bilen behövde tankas för att klara av att komma till oss och tillbaka och bensinstationen var stängd och inte tog kort. Så han fick helt enkelt bege sig mot Palma för att få soppa i bilen för att sedan… ja….

Men alltså, normalt sett går det bussar relativt tätt mellan Esporles och Banyalbufar och hela vägen till Palma om man så vill. Tar runt timman med buss till Palma.

Nåväl, vi överlevde en dryg timma på en bänk och barnen var förhållande vis lugna. Somnade gjorde de alla tre sedan i bilen. Slutet gott allt gott! ..med undantag då att hojen började blinka efter olja så den fick vi lämna i Esporles…

Men där har vi hittat våra favvoboacadillos så vi har inte direkt något emot att åka dit igen imorgon! ❤

2 Dar till Dopparedan

Jullov och 2 dagar kvar till Julafton. Vår andra julafton utanför Stockholm och vår första utanför Sverige. I år blir det dessutom vår första jul ”ensamma”. Måste erkänna att man nu såhär 2 dagar före dopparedagen ändå saknar det som bara släkt och familj kan bidra med. Och är det en enda dag på året som jag tror att jag faktiskt kommer att sakna kylan så blir det nog på just julafton.

Känslan att frusen få stampa av sig snön slasket innanför dörren hos släkten redo för julfirande. Eller om den firas hos oss hemma. Men känslan att få komma in från bitande kyla och vind, mötas av kärlek och värme inomhus, se barnens förväntan och otålighet. Njuta smaken och doften av glögg och pepparkaka med dem man älskar. Frysa ett slag för att hjälpa barnen att fördriva tiden med tomteblossens korta magi.

Det tror jag kanske kanske kanske att jag kan sakna ett slag.

Men nu blir det inte en sådan jul! Utan en helt annan och så underbart ska det bli! Helt urusel är jag på att köpa klappar i tid och aldrig känner jag att jag köpt nog. Känslan av att mina barn inte ska känna att de ”fick nog” skrämmer mig vansinnigt och det är väl helt fel enligt tidens miljötänk och allt det där. Men just julen måste jag erkänna att då, då vill jag skämma bort mina ungar för allt vad jag är värd.

Nu är det som den smarte kan läsa sig till (alt vet i skallen) två dagar kvar till julafton och jag är nästan klar i alla fall. Ska avluta kvällen med lite pussel och försöka få till lite julklappsrim. Altandörren står på glänt, hela familjen sover och min hjärna får äntligen sin ro. Älskad sötnos Alsira sussar dessutom sött under granen i hopp om att tomten kommer en dag tidigare.

Drömska Deyá

Efter att ha matat barnen med pepparkakor enligt sedvanlig Luciatradition bestämde sig pappan å mamman för en dagsutflykt till drömlika Deyá. Leonard var söt så han fick följa med. ❤

Här kan man ju gifta sig om lusten faller på ❤

Tog en kaffe på Café Fresca (eller vad det nu hette) och strosade runt lite, kikade in på kyrkogården och njöt av utsikten. December i Deyá betyder uppenbarligen ganska stängt och dött så trängdes inte med andra turister direkt.

Vi ser fram emot att besöka många av småbyarna igen i vår då de börjar öppna upp alla butiker, caféer, restauranger igen. Och då ska vi se till att vara där innan stormen kommer.

Från oss i Molinar tog resan 37 minuter så enkelt uttryckt tar det med bil 40 min från Palma lite plus på det beroende vart man startar!