Etikett: sös

Kirurgiavdelningen knackar på

Igår damp det ner. Kallelsen till SÖS för operation. Gulp. Nu blev det visst på riktigt.

Snart 6 år efter att senaste älskade ungen var ute har magmusklerna ej gått tillbaka och efter ett smärre krig har jag nu fått min tid hos en specialist på just området Distas Recti på SÖS.

Just nu är jag mest chockad och rädd, men ha en månad på mig att förbereda mig mentalt. Datum är satt till 19:e februari. Fram tills dess blir det fokus på träning och coreträning i varje pass. Våren kommer jag välkomna in genom PW:s! Så får kötta på så gott jag hinner nu sista månaden. Om än mest för känslans skull.

Känns väl aldrig som ”rätt tid” att operera sig, men om jag skulle välja skulle jag nog välja nånstans där. Halkan börjar avta viket är skönt då stabiliteten kommer svikta, successivt lättare kläder, och förhoppningsvis ihopläkt lagom till våren och redo för bad och lite mer fysisk aktivitet till sommaren!

Har googlat sönder skallen nu på all världens varianter och kan väl nu konstatera att jag försöker glömma dem bilderna och tänka att det bara är ett gulligt litet korsstygn med nån fräck tråd som ska leta sig in, vare sig utan att lyfta upp hud, komma blod eller annat mums.

Typ så som bilden visar helt enkelt. En rätt trevlig grej med andra ord.

Smörj Munlädret

Som min älskade far alltid sagt till mig, ”underskatta aldrig ordets kraft”. Fy i fanken vad han har och hade rätt. Att lära sig, och anpassa, språket i så många olika kontexter är en konst och ett förbannat vasst redskap. Och som lekman och ”utan” kunskap kan formuleringar trolla bort vilken direktör som helst.

Power.

Hur som, idag må jag erkänna, jag kom med fördomar å mansförakt (en sjukdom jag dragit mig på under livet) till kirurgen på  idag (bakgrundsinfo se tidigare inlägg).  Men jag jobbar aldrig otrevligt eller på något vis åt det hållet. Däremot som långhårig skrattande blondin under 50 bast måste jag se till att vara insatt å påläst för att få nån jäkla respekt. Ibland i alla fall. Och ja, man måste tänka så ganska ofta. Särskilt om hos farbror doktor. Tyvärr.

Meeeen kan bara säga en sak – kirurgen Anders var FANTASTISK!!!

Alla mina fördomar raderades och farao vilken kompetent läkare, proffsigt, trevligt, lyhört.

Efter att ha känt över min navel, eller typ inuti – ha ha, sjukt obehagligt – så kände han ett litet bråck. Gällande det har jag först fått höra att jag har ett ”begynnande bråck” (vilket jag förvisso kan ha haft, vad vet jag) för att sedan komma till nästa som sa att jag inte hade något. För att komma till en tredje som var osäker. Och nu till fjärde som konstaterade det. Och det med ultraljud för säkerhets skull.

För att ha någon som ens chans att komma in i kön till att få hjälp att bli ”återställd” med hjälp av Landstinget så krävs ett bråck som ger en besvär i vardagen. Och jag har nu äntligen fått svar på varför jag får dessa kramper i magen, hur de uppstår och varför. Och än bättre, jag ska få mitt sexpack (om än dolt sådant 😉 ) ihoplappat igen.

Konstaterat:
Navelbråck, Diastas Recti. Som bredast minst 4.5 cm enligt ultraljud.
Vertikal längd diastas recti: 17 cm

Så, ”tack” bråck, nu är jag alltså snart i kön till SÖS

Fredag.

Amen.


* N Ö J D *

Money Talks

Första besöket på Hela Kvinnans Klinik är avklarat och jag är 1 050 kronor fattigare.

Dryga 45 minuter som bestod av grundliga frågor, noggrant utfört ultraljud över hela magmuskulaturen såväl under kontraktion på olika sätt som i liggande och stående läge. Riktigt häftigt att se hur magens tre muskellager rör sig genom olika rörelser. Utöver denna lektion i anatomi konstaterades även en separation upp till 4,5 centimeter (normalt är 1 cm).

Här konstaterades att jag utför alla typer av typiskt bra övningar för att ”stärka magen, bäckenbotten efter en graviditet” helt korrekt, och att jag dessutom här är rejält stark i förhållande till många. Detta lilla uttalande för att förtydliga att jag i princip gjort ”allt” men ändå inte lyckats få mina ”rutor” att hitta tillbaka till varandra.

Med detta sagt, acceptera läget eller sy ihop dem.

Nåväl, var inte direkt överraskad. Det som däremot fick mig lite lätt illamående var att den kära läkaren på SÖS som dissat min remiss och hänvisat mig till denna klinik, visade sig utanför sin ordinarie tjänst på Landstinget ta emot privatkunder just här på Hela Kvinnans Klinik. #nocomments

Kvinnan jag träffade sa att jag kunde få träffa honom i 25 minuter mot den lilla ringa summan 750 kronor redan nu på fredag. Detta för att få en ”riktig” specialistundersökning (trodde det var det jag just bokat in mig på hos henne?), och där svar om jag kunde få komma in på väntelistan för operation på SÖS. Hon underströk dock att jag inte kunde förvänta mig det då jag låg i den s.k. ”diastas rectus gråzonen” – detta betyder i klartext: jag har inget/inga (tydliga) bråck (dock anas ett litet precis över navel), jag har ingen överflödig och hängig hud. Däremot har jag en tydlig DR (diastas recti) vilket är det enda jag söker för.

Hon menar att jag troligen kommer hänvisas till plastikkirurgin av ovan nämnda skäl.

”Det här kommer nog falla inom ramen för ett skönhetsingrepp”.

Personligen anser jag detta helt befängt då det sista jag söker för är just för ”hur det ser ut”. Jag har varken komplex för min mage eller en hängig sådan, all right, jag saknar ett ”rejält bråck” – typiskt, eller vad farao ska jag säga om det..?

Som toppen på strösslet sa hon sedan ”men tar han inte in dig i kön finns det en chans att han efter årsskiftet kommer börja utföra dessa operationer i privat regi, och då till ett förmånligare pris än på de välkända privatklinikerna”.

Och där föll verkligen polletten ner i den missbildade magen.

Spännande diskussion väntar med andra ord på fredag.

   

 Övre bilden till höger ser man tendens till navelbråck, samt på båda hur magen buktar ”toppigt” ut vid anspänning.
Detta för att ”rutorna” inte är ihop och senan mellan dem inte orkar hålla nere trycket som bildas.
Högra bilden säger bara en sak – livet är rätt bra gött trots allt.

Och sommaren går alltid för fort.

DRIPP DROPP

Tillbaka från läkaren och torra ögon är tydligen mitt problem. Man kan få det på grund av hormonella förändringar, och mitt startade ju under graviditeten. Tycker dock att det fasen borde ge med sig för jag är ju fasen inte gravid, och har inte varit på 5 månader.. Sen vet jag att hormoner ger ”långsamma” verkningar i kroppen så kan ta lång tid, men ändå, snark. I alla fall såg det inte ut att längre vara en inflammation utan ”bara” torrt och sårigt på ögonvitan. Läkaren färgade ögonvitan gul med någon kontrastvätska och då kom liksom såren fram. Läbbigt.

Så nu sitter jag här med 2 nya droppar mot torra ögon och ett stort paket med droppar mot allergi, om jag skulle vara allergisk mot nåt. Vår hund typ. Nåväl, är väl bara att droppa på och fortsätta lägga halva mammapengen på ögonmedel. Fy farao. Lite tröttsamt måste jag säga…


20120815-122023.jpg

Mina nya vapendragare!


Men kul är att Alex kanske snart har sin bebis här! ♥

Lycka till säger vi till henne!

ÄLSKADE UNGAR

Då var vi tillbaka hemma efter 3.5 timma på barnakuten. Måste säga att jag tycker det är rätt risigt att bli instängda på ett rum i 3.5 timma när vi faktiskt hade blivit inkallade.
M E N hur som helst, inget att gnälla över, har vid det här laget vant mig att det är så vår kära sjukvård fungerar här i Skatteland.

Som sagt åkte vi alltså in för att vi i tisdags kväll vistats på akuten samtidigt som ett mässlingssjukt barn. Med tanke på hur extremt smittsamt mässling är kallades vi tillbaka in för att Alsira och Silas skulle få antikroppar. Jag fattade det först som att de skulle mässlingvaccineras, men eftersom de redan kan ha blivit smittade hade det inte fyllt någon funktion.

Varför det sedan tog en sådan enorm tid innan vi fick sprutorna kan bara de på akuten svara på men en sak är säker, när de väl kom och jag insåg vad det var för sprutor, önskar jag att de aldrig kommit. Jag är så blödig när det gäller sprutor, inte när det gäller att sticka dem i mig själv, men i mina barn, herre gud, jag går i bitar.

De började med Silas som satt hos mig. 1.2 ml in i hans lilla, lilla ben. Segt som tusan var tydligen det där antikroppsmedlet så de hade i sprutan i vad som kändes en evighet, men som i verkligheten kanske var 20 sekunder. Han skrek och skrek och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Kände mig som världens mest elaka mamma…

När det sedan var Alsiras tur, som skulle få sina 2,7 (!!!) ml uppdelat på två sprutor var jag tvungen att gå ut från rummet. Hon är ändå så pappig nu så lika bra att hon fick sitta hos Simon och bli tröstad av honom. Simon är väl lite mer hårdhudad än jag också kanske, jag ville verkligen inte se på. Utanför i korridoren gick jag istället och ammade Silas medan jag med tårarna rinnande hörde Alsira skrika. Fy, egomamma, är ju inte jag som ska gråta, men gud vad hemskt det var. Jag stannade tillslut i ett rum och räknade 30 sekunder på en väggklocka och tänkte att när de passerat då bara måste det vara över.

Gick då tillbaka och kikade in, det var över! Vilken lättnad att se Alsira, tårar på kind och plåster på benen. Men hon grät inte mer. Önskar så de kunde förstå att man bara menar dem väl. Allt gott på hela jorden. Åh, om jag bara kunnat ta sprutorna för deras skull!

Plåster

Nu är det i alla fall över. Vi är hemma, båda två sover och nu hoppas vi innerligt här hemma på att de slipper några biverkningar och än mindre mässling.
Och som sagt, något tenderar komma emellan när jag lovar lägga upp inlägg om något. Så ”syskonvagnsinlägget” kommer som ni förstår inte ikväll. Återigen kom visst kom något emellan.
Minst sagt.