Spökhus

Vi leder fortfarande budgivningen, så sjukt spännande! Nu har det ju varit helg så kan ju vara så att de rasslar till lite i morgon, är hur som helst förberedd på det.

Det enda jag så smått börjat tänka på är hur jag ska våga sova där ensam med barnen när Simme är ute och reser. Jag är ju både mörkrädd och skraj för spöken.. 2 våningar plus källare och betydligt större än vårt. Gulp. Jag som tycker det knarrar och knakar mycket som det är i vårt lilla plutthus!

Tur vi har Splif i alla fall. Han är ju faktiskt superfarlig.

20121216-142456.jpg
Ett av två små spöken!

NYA FRULLEMACK’S

Inga spöken inatt! Kollade på Kopps igår när jag skulle somna istället, tänkte kanske det var nåt mystiskt med just Sällskapsresan…

Igår hade jag över min gamla killkompis från förr på middag. Hade urtrevligt, tog ett glas vin och käkade min smarriga ljumna chevresallad med röbetor, parmaskinka och pinjenötter. Efter det blev det god kaffe och chilichoklad.

Men nu nåt annat, måste nämligen bara fråga en sak, en ”typiskt barn sak”:
varför ska de alltid sova när man vill ha dem vakna och vara vakna när man vill att de ska sova???

Ta som exempel igår, Silas somnade 18:45, och det var då för natten (blev lite tidigare igår eftersom han endast sov 1 timma på hela dagen!), han sov sedan konstant i ett svep till ganska exakt midnatt. För då, vid midnatt när jag gick till sängs, då var det såklart dags att vakna. Och efter det fram till klockan 05:30 (efter det somnade han inte om ordentligt någon gång) vaknade han minst en gång i timman, ville ha napp, ville ha flaska, ville han napp, ha napp, ha napp… Alltså, måste säga att jag är impad av mig själv som inte fått något (större) nervsammanbrott än!

Men men… Hittills idag har vi haft mysmorgon, barnen och jag. Simon är kvar i Köpenhamn, men som tur är kommer han hem i kväll. Alsira har käkat sin nya favvomacka – tunnbrödsrulle med skinka, äts upp i ett nafs – och jordgubbar och gröt med banan. Själv har jag sedan i förrgår introducerat min nya frukostmacka – runda, tunna knäckemackor med pepparsalami och paprika – and off course – 2 koppar kaffe.


20120811-090903.jpg

20120811-090911.jpg

KOMMUNALTRIP

En dag hemma hos Alex, William och magen blev det tillslut av denna dag! Skönt att rensa spöktankar med Alex som faktiskt har en del erfarenheter på området! Och andra tankar med för den delen, var verkligen inte igår vi sågs! Värsta fina, solbrända magen struttar hon runt med Alex! Tänk att man tycker andra är så fina gravida medan man själv känner sig som en fet flodhäst.

Ingen bil idag så det blev en väldans massa åka kommunalt, med det klarar man ju de med om man vill! Proviant i form av bananer, smörgås, körsbärstomater och mjölk höll barnen i hyfsad form de totalt 2.5 timmarna vi spenderat på buss och tunnelbana.

Alsira och William kom inte direkt superbra överens, vR mest slagsmål om Buzz Lightyear och Transformers. Men för ett ögonblick lyckades jag få sötgurkorna på bild tillsammans!

20120810-163846.jpg

Våra älskade sötgurkor!

FY..

Jag tror inte på spöken! Åtminstone vill jag inte tro på spöken! Men ändå, med inte alltför långa mellanrum så kan jag inte annat än att tro på spöken.

I hela mitt liv har det nästan uteslutande handlat om tv-apparater som satts på (av spöken eller inte?) när jag (oftast) inte varit hemma. Oavsett vad jag tittat på innan har tv:n, när jag kommit hem, stått på med myrornas krig eller visat en helt blå ruta. Och självklart, visst kan det handla om glapp i nån sladd eller nåt, men så många gånger, och dessutom samma sak på olika tv-apparater (fasen vad gammaldags ”apparater” men vad skriver man ”TV:s”?! Aja, skit i det.) i olika boenden jag haft.

Här hemma har i alla fall inget hänt med tv:n mer än att den är allmänt knäpp, men det beror på vår digital-tv som antingen är sjukt störande eller så har Simon felkopplat någonstans… He he.

Det jag ville komma till idag är i alla fall att:

När jag sover ensam hemma, alltså utan Simon, så somnar jag alltid in till en riktig ”feel-good film” på datorn. Den går sedan om och om och om och om igen tills klockan börjar bli runt fem. Då brukar jag känna ”yes jag klarade natten utan spöken, mördare och inbrottstjuvar”. Igår fick jag lite lätt panik när jag satt i Sällskapsresan för DVD-funktionen strulade lite. Men tillslut så. Simon sov alltså inte hemma i natt utan var ute på jobb.

Efter ett slag sov jag i alla fall och barnen likaså.

M e n klockan 00:20 vaknar jag av att Splif ylar (inte gnyr lite utan verkligen ylar) från hallen där han har sin sovplats. Eftersom jag vaknade av det kan jag inte direkt avgöra på vilket sätt han ylade. Men jag springer lätt skärrad ut till honom i hallen och där han sitter klarvaken och ser allmänt rädd ut. Jag säger åt honom att lägga sig igen och försöker låta cool på rösten. Han lägger sig.

När jag sedan passerar Alsiras rum på vägen till mitt sovrum ser jag att hennes dörr är betydligt mer öppen än hur jag lämnade den. Jag vet att jag kollade hur mycket jag lämnade den öppen innan jag la mig. Vill nämligen inte den ska vara särskilt mycket öppen eftersom Silas kan låta en del om nätterna och med andra ord väcka henne. Det är inte kul när de båda är vakna mitt i natten. Speciellt inte samtidigt.
Därav visste jag att jag inte lämnat den  öppen.

Men jag intalade mig att den kan ha blåst upp (dock stänger jag alla fönster när jag sover ensam så det verkar orimligt…) eller att Splif varit där och nosat upp den… Och visst, det kan ju faktiskt vara så. Eller att den bara av sig själv öppnats… typ.

Däremot det som gjorde att jag fick hjärtat i halsgropen var att när jag kommer tillbaka in i rummet så går parallellt med Sällskapsresans ”startjingel” även en ABBA-låt på Spotify (kan tillägga att jag aldrig, och då menar jag aldrig har det programmet öppet (om det inte är fest eller liknande och då skulle jag absolut inte ha lyssnat på ABBA!), jag är en P3-tjej om jag nu lyssnar på något över huvudtaget.

Försökte memorera vilken låt men ville inte lyssna för mycket för var sjukt rädd att den typ handlade om en tjej som sov ensam och var hemsökt eller nåt…

Stängde fort som satan ner Spotify och försökte att tänka att program som Spotify nog ofta bara öppnar sig sådär, väljer en låt och kör loss liksom. Tryckte på play på Sällskapsresan igen och gjorde mitt bästa för att bara fokusera på den. Inte helt lätt men som i ett under somnade jag om. Kanske flygterapin jag har att tacka för att jag blivit bättre på att styra mina tankar?

poltergeist