Rancho Grande Park

Endorfinkickade rejält gjorde både Alsira och jag i lördags då vi begav oss till Rancho Grande Park för en 2-timmars uteritt på spanska hästryggar.

Tillsammans med en skolkamrat till Alsira och hennes mamma lämnade vi Palma vid 10-tiden och styrde kosan mot norra ön. Efter ca 50 minuter var vi framme och redo att hoppa upp i sadeln. Alsira fick vita vackra Leo och jag snyggingen Moonlight.

Naturen och landskapet är så vackert uppe i Alcudia där vi var, bara att ta ett djupt andetag i skogen där, på stranden och mellan bergen känns som rena detoxen.

Svårslagna upplevelsen var solklart galoppen som kändes som typ 100 km i timman. Helt sjukt snabbt gick det, adrenalinet flödar verkligen och det var länge sedan jag kände den känslan på hästryggen kan jag säga. Sjukt impad av Alsira som klarade det utan problem och var betydligt kaxigare än jag dessutom! Galet stolt över min modiga tuffa tjej! ..och över mig själv också måste jag säga!

Efter ridturen blev det en grillunch i restaurangen på ranchen. Riktigt nice ställe efter en ridtur. Och jag som generellt inte äter kött gjorde ett undantag. Sedan ett glas rött och en kaffe på det sedan så var dagen fulländad.

Hästar, härligt sällskap, god mat och Mallorca – vad mer kan man önska sig en lördag? ❤

Catching Up

Vet inte vart tiden tar vägen! Otäckt.

Hur som helst har ”stora” barnen haft sina första kamper i sina sporter. Alsira i Halloweenridning och Silas spelat sin första match! Trots allt på spanska, Alsiras första Gymkhana någonsin och Silas spelade för första gången med en egen ”position” på plan – forward – gick det toppen!

Både Simon och jag fattar inte hur vi fått så modiga och coola ungar. Ingen av oss hade ens vågat göra hälften av allt det de gjort och gör! Stolta päron!

Gymkhanan höll på i 3 timmar med ett fantastiskt engagemang av 2 ridlärare. Säkert 25 barn varmed och alla utklädda. Tillsammans kämpade på både med och utan häst.

Jag och Simon satt i godan ro och tog oss en kylande dryck medan vi spända satt och tittade på.

Efteråt grillade alla tillsammans och stämningen var allt annat än svensk! Underbart!

Silas fotbollsmatch bjöd på ”riktig fotbollskänsla” måste jag säga. Både spännande och intressant hur kulturerna skiljer sig. Hemma är det exempelvis ”förbjudet” att inte ropa namn när man som förälder strå bredvid plan. Jag som mamma bör alltså inte ropa ”bravo Silas osv”. Och det finns väl helt klart en poäng i det när det handlar om 7-åriga grabbar.

Säga vad man vill, men här jobbar man uppenbarligen definitivt inte så. Vare sig när det gäller är bra eller dåligt. Nåväl, det blir inga mesar av de här grabbarna.

Har nog aldrig varit så nervös inför någon match tidigare! Framförallt för att det var hans första med nya laget San Fransisco (lite konstigt namn för att vara här men är ju oavsett bästa laget såklart..ehhhehe!).

Silas har coola numret 22 och står precis här ovan redo för avspark ( tror jag)!

Vad som också känns väldigt stort här är att de har riktiga avbytarbänkar! Nåt som Silas, och vi med för den delen, får det hela att kännas ännu mer ”på riktigt”!

Finner inga ord för hur lycklig jag är att få uppleva det här med min fantastiska familj.