MIN LILLE ÅL

Vad tusan är oddsen att just bara för att jag vill plugga så vill Silas absolut inte sova. Och då menar jag inte sova mer än vanligt utan endast de korta stunder han alltid sover! Och det värsta av allt är att han är trött så istället för att försöka plugga med vaken glad lort så blir det plugga med liten missnöjd övertrött lort. Det betyder med andra ord: det blir inget pluggande gjort. Ni vet, man läser rad efter rad och inser efter en stund att tankarna varit någon helt annan stans. Rätt häftigt ändå på nåt sätt, men inte så bra läge just nu.

Jag har sagt det förr och lär säga det igen, det är förbannat tur att de är så urbota söta de små ungarna, lortungarna! He he, ja lortig är han Silas. Man blir det när man ålar runt i hela huset dagarna i ända utan att haja att det finns en viss poäng med att resa sig upp på knä. Fast man blir ju lortig då med, och dessutom har han en rätt ”lagom” fart när han ålar!

20130108-123239.jpg

Just nu fokuserar jag på olika varianter av neurotiska tillstånd…

PLUGGA LITE KANSKE?

Skruttfia sussar och jag har precis anmält mig till en pykologitenta den 12 januari. Lite optimistiskt? Well, ja, kanske det, men tänker göra ett försök! Så nu sitter jag och leter fram mina universitetslösenord och psykologiböcker här hemma. Aktivera hjärnan skadar ju aldrig.

20120102-104500.jpg

Den här rackarn ska jag nu sätta tänderna i!

Vi drar till IKEA efter lunch, lika bra att åka dit med krubb i kistan så vi slipper äta broskköttbullar till lunch! Kanske hugger en av deras korvar för en femma däremot. Och smiter in en sväng på Babyland som ligger mittemot 😉

FLYGTERAPI – STEG 1

Då har jag avklarat mitt första samtal med psykologen. Det kändes bra och jag ska fortsätta framöver i hopp om att bli av med min flygrädsla en gång för alla.

Behandlingen ska läggas upp i ett femstegsprogram där steg ett, som vi gjorde idag, innebär att man försöker definiera sin flygrädsla. Jag fick uppskatta min rädsla i olika flygsituationer på en skala 0-5. Det var situationer alltifrån ”hur rädd jag blir när jag ser ett flygplan” till ”hur rädd jag blir när jag sitter i ett flygplan under turbulens”. Sen pratade vi om när jag blir rädd, hur jag reagerar då, hur och vad jag tänker, när jag blev flygrädd och ja, massa mer.

Tror i alla fall att vi någonstans kom fram till att det egentligen inte är själva flygningen jag är rädd för utan att tappa kontrollen över Alsira, tappa kontroll så jag inte kan skydda henne. Överallt i andra situationer kan jag mer eller mindre ha kontroll över henne, ge henne skydd och trygghet – i bilen kan jag köra så säkert jag kan, hemma kan jag se till att hon inte äter giftiga saker, i kylan kan jag klä henne så hon inte fryser… ja ni hajar – men i ett flygplan, där har jag noll kontroll om något skulle hända. Störtar vi så störtar vi, det är något jag absolut inte kan kontrollera. Där lämnar jag istället ut hennes liv totalt, och då till råga på allt i händerna på en helt okänd pilot. Det lika med noll kontroll = enorm rädsla.

Så i just flygplanet eskalerar min rädsla att förlora kontrollen över Alsria och indirekt att förlora henne så till den grad att jag får panik och ”tror jag är flygrädd”. Luddigt kanske, men det här ska vi nog reda ut efter lite mer hjärnskrynkling framöver. Måste säga att jag tycker det här ska bli ganska spännande att ta itu med. Mitt intresse för psykologi är ju minst sagt stort så klart intressant! Kan nog dessutom lära mig ett och annat om mig själv.

Nu har vi ju bara börjat den här behandlingen men jag misstänker att det är den ”kontrollen” jag ska öva på att släppa.

Skönt att veta att jag är ”normal” också, det vanligaste bland oss mänskliga typer är nämligen att flygrädslan bryter ut just i åldern 26-30 år (där jag ju befinner mig!) och även väldigt vanligt att den startarjust i samband med att man blir förälder.
Nästa samtal blir förhoppningsvis redan på torsdag eller måndag beroende på hur vi får till det med barnvakt.

20110920-223825.jpg

I det här rummet höll vi till & mer info om stället  hittar ni HÄR!

Idag tänker vi på Norge

Det ofattbara som igår eftermiddag drabbade Norge och dess befolkning har inte riktigt sjunkit in i oss här hemma än. Vi kan inte förstå att det är sant.

Igår kväll när vi satt som bänkade hela kvällen var vi chockade över de bilder som visades och det antal döda som då rapporterades. Men nu – 84 stycken unga på ön Utøya och ytterligare 7 vid bombattentatet i Oslo. Det är så fruktansvärt att jag inte finner ord.

Kan inte annat än att ge alla mina tankar åt Norge idag.

oslo tragedi

Sen ur ett psykologiskt perspektiv, med tanke på att psykologi är ett stort intresse hos mig, kan jag inte undgå att fascineras över hur sammansvetsade människor omedelbart blir när den här typen av händelser inträffar. Hur vi ställer upp för helt okända människor, känner för dem, hjälper till, visar att vi bryr oss och för en tid glömmer allt materiellt, som annars tar upp så stor del av vårt vardagliga fokus. Vi går på en sekund tillbaka till stenålderstänket och bara fokuserar på det egentligen väsentliga – att överleva.

Boris hemma igen!

Precis när vi satt oss i bilen och skulle vrida om nyckeln såg vi en liten svart hårboll komma traskandes på gatan – Boris! Weee! Kissen är hemma igen efter en natt på vift!

Så nu kan jag i lugn och ro med min smoothie, sitta här på Simons jobb och försöka hinna knappra ner min uppsats som skulle varit färdig igår. Ett femsidigt paper om psykopater, sjukt intressant och skrämmande! Är lite stressad bara men det är självförvållat. Cirka en av 150 personer är en psykopat!

Kl.13 idag ska jag förresten till barnmorskan, får vi se om hon har två rumpor lillan, om hon ligger kvar rätt eller om hon är ute på simtur i fostervattnet nu igen!