”släpp mig mamma”

Idag var en speciell dag för en mamma. Dagen då jag för första gången blev töntig.

Det var på väg till dagens kalas till dagiskompisen.

Jag tittade på min dotter och jag såg min egen spegelbild, min älskade underbara 6-åring.

Hon säger till mig ”Mamma, man måste inte ha klänning och strumpbyxor på kalas”..

”Jag vill ha shorts, trasiga (!!!) tights och t-shirt med tryck..

Jag minns som igår hur jag alltid vägrade ha samma som alla andra. Hade tjejerna klänning skulle jag ha byxor.

Hade de rosa skulle jag ha blått.

När de köpte mountain-bikes skulle jag ha damcykel från loppis.

När alla skulle lära sig skriv modern skrivstil skulle jag lära mig gammaldags skrivstil.

..mmm man kan nog dra ngn slags slutsats att jag alltid haft behov av att gå mot ”trafiken”..

Och kan inte annat än säga att jag ser att saker och ting går igen…

 

För min del, så länge man följer sitt eget hjärtas röst, så blir det rätt…

 

Men åter… Yes, punk-outfit typ… och kan även tillägga att jag färgade fröken envis hår rosa för en vecka sedan… #pinkpunkpower

Hur som, helt fab gedårande vad hon än klär sig i är hon ju – SÅ KLART!

Vi åkte vi till slut till kalaset, paket till killpolaren, coola svarta fjädrar påtejpade på paketet.

Outfiten slutade med tights med katter på, gula jeansshorts med fransar, t-shirt med tryck, blå rosett i håret, mammas läppglans och glitterskor, och dunväst. Väst är för övrigt sjukt coolt.

Hon var nöjd. Och mamman lika så.

Gick upp mot huset, hand i hand, glada, fräcka, tillsammans. Men, fan, sen plötsligt!

-”Mamma, hallå, släpp!”

..åååålright.. inte läge hålla handen lägre tydligen.

Yes box, inga problem. Men faaan, redan?  .Men japp mamman fattade. Just i denna sekund.

Idag. Idag denna söndag, då blev mamma töntig. Kan tydligen inte hålla hand offentligt lite hur som helst vart som helst. 

För min lilla tjej har blivit stor. Hon är stor nu. I alla fall ibland.

 

Fast tror det är lite sunt. Blev också lite glad. Samtidigt stolt som chockad som tårögd som ja… det var litet men stort.

 

Min fina fina underbara älskade! Mamma vill hålla din hand så länge hon lever. Det kommer inte du vilja. Men när än du önskar finns min han här för dig.

Alsira, mitt första barn, min dotter. En av mina två stoltheter. Ni mina barn, mina skatter, ni gör mitt liv värt att leva.


Bästa tjejen jag vet!

GOOD OLD TIMES

n763255463_2135945_9324

Partymood!

Sitter på pappas dator och kikar igenom gamla mingelbilder jag sparat här. Kom då och tänka på häromdagen när jag satt och pratade med min syster, mamma och barndomskompis om det nya livet, mammalivet. (Känns i och för sig inte så nytt längre, börjar bli van att vara mamma.) Men i alla fall så fick jag frågan om hur det egentligen är att vara mamma.

Det är inte så ofta jag får frågan längre, framför allt inte ofta jag tänker på hur det egentligen är, att vara mamma. Tänker ofta på hur mycket jag älskar Alsira, hur rädd jag är om henne, hur lycklig och meningsfull hon gör min tillvaro. Men att ”vara mamma” hur är det? Ja det är ju underbart såklart, för mig är det faktisk såklart underbart, självklart. Jag har sedan 18-årsåldern längtat efter barn men varit långt ifrån redo och definitivt hängt runt med icke potentiella pappor till mina barn.

Men när jag träffade Simon – definitivt potentiell pappa! – och bara ett par månader senare såg plus på stickan, helt oplanerat där jag satt med p-piller i handen (mer eller mindre), kändes allt bara helt rätt. Så för mig så var det verkligen i rättans tid att ta mammaklivet, och jag är så glad att det inte kom en enda dag senare.

För är det något jag gjort i mina dagar så är det levt loppan. Hjälp alltså, festat och härjat har jag gjort sen yngre tonåren, och det ta mig tusan konstant fram till den dagen jag träffade Simon för dryg 2 år sedan. Pladask föll jag och lämnade inte långt senare min fina, älskade enrummare mitt i stockholmssmeten för villaliv i förorten.

Det bästa jag gjort! ♥

Men om jag haft roligt på vägen! Det var något jag kom och tänka på när vi pratade här i fredags. Fasen vad kul alltså, ingen att bry sig om förutom sig själv, inget att vakna upp till, bara göra som man själv ville.

Även om det samtidigt är lite sorgligt, just det, att inte ha någon att bry sig om, vakna upp till, ingen att dela allt med, ingen att visa hänsyn inför, inga små barnskratt från rummet bredvid… Näe, himla underbart har jag det nu.

Men härligt att också kunna tänka tillbaka på buset ibland! Delar med mig av några minnesbilder här, denna sjukt gråa dag i ett villaområde strax utanför Göteborg.

282154_374393094944_514049944_1307053_6440762_n

I trappen in på Sturecopmagniet

7533_300836475602_555365602_9153684_2269754_n

Här minns jag att jag är på nån modevisning på nattklubben Whiteroom, hade precis träffat Simon här vet jag, så inte så länge sedan.

n763255463_3712235_2862

Solbrända på Utekompaniet en härlig sommarkväll

199595_4855324426_512324426_127974_7116_a

Läääänge sedan!!!

a763255463_1085242_6407

Fun, good, old times!


Nu ska jag väcka sötisen, hoppa tillbaka till verkligheten och börja laga
torskryggsgratäng till mor och far!

Njuter på altanen

Mammaledigheten när den är som bäst – skvallerblaskor, kaffe, sol!

my miracle

Har promenixat ett tag med barnvagnen, precis ätit lunch och nu blir det softa ett tag. Alsira sover så jag passar på att chilla lite för mig själv. Ikväll blir det spinning igen vilket jag är sjukt opepp på men det ordnar förhoppningsvis till sig under dagen. Annars gör det alltid det när man väl är där! Ska på ”Pink Cocktailparty” på lördag och för att platsa i tajta klänningen ska jag ligga i lite extra i veckan!