Intressant det här med att vara mamma, alltså sedan Alsira föddes är det som man utöver sin vanliga värld också kommit in i en slags ”mammavärld”, en värld där bara mammor finns. För vi mammor, mammalediga mammor, vi ses om dagarna på alla möjliga ställen där vi ofta är majoriteten. Och inte förrän man blev mamma och ”ledig” (eh ledig är sjukt fel ord men kom inte på nåt anant) om dagarna har man ju kunnat gå i gallerior mitt på veckodagarna, sitta på fik, promenera hej fritt var man vill, hänga i parker och lekparker eller strosa en timma eller två i mataffären.
Utöver dessa möten, som knappt är möten för den delen, för man säger inte så mycket till varandra alla gånger, om ens något. Så är det ändå nåt där på någe vis, nåt ”mammaband”. Eller är det bara jag som känner så?
Jag menar, är alltid trevlig mot andra mammor och de mot en själv, man ler, man har överseende när den enas eller andras barn ballar ur, när kaffe flyger, när nån kräks eller när man ser att någon mamma närmar sig dagens fjärde nervsammanbrott… Då känner man för varandra.
För man är också mamma, har också varit där, och kommer hamna där igen. Så man vet, man förstår hur det känns, för vi vet hur det är. Att vara mamma.
Fina olika mammor:
ulricastrand.com 