2 KOTTAR I STUGA

Idag skulle jag egentligen befunnit mig, champagnedrickandes på brudklänningsmingel, men blev till att stanna hemma i snöstormen med småkrasslig tös istället. Funkar ju det med. Fast himla dåligt tajming måste jag säga. Och Simon landar för sent från Madrid ikväll för att jag ska hinna dit då. Hur sjutton det nu ska gå att landa ett plan i det här vädret? Läskigt.

Apropå mina save-the-date kort jag beställt grejer till, hade jag visst missat att man skulle betala först så de hade inte skickats. Lite lätt wierd betalningssystem på den sajten så jag fattade aldrig att jag inte betalat… Nåja, nu ska de vara på väg i alla fall så i början på nästa vecka, senast, borde jag ha grejerna i min hand!

Så ska försöka sätta mig ner och få fram allas adresser här, men hittills idag har barnen enbart sovit omlott, så har verkligen inte fått något gjort! Helt klart skillnad att vara hemma hela dagar med en kotte istället för två.

 

UPDATE

Efter en storhandling på ICA som slutade i massa gråt – sötisen klämde fingret i kundvagnen, aj aj, såg faktiskt riktigt ont ut – är vi nu hemma igen. Maten är inpackad på sina ställen, en clementin i min hand och en sötis sussande i sin säng. Lugn. Nu ska jag slänga mig på soffan med clementinen, te, pepparkaka och kolla skit på tv. Eller kanske Bron på svt.play. Vårt internet har varit så segt idag bara, men är nog värt ett försök.

20111216-155306.jpg

Flygrädsla

Jag har gått och blivit flygrädd.

För ungefär sådär 9-10 år sedan hade jag en period när jag var flygrädd. Rädslan kom från ingenstans och grundade sig inte i någon otäck händelse. Tror snarare att den kom från extensiella tankar, var någonstans där jag tror det gick upp för mig att jag inte var odödlig, fram till 18 år levde jag nämligen som om jag var det.
Men sedan – poff! –  en vacker dag var rädslan  som bortblåst. Plötsligt kände jag mig hur cool som helst med att flyga, jag påverkades inte av varken luftgropar eller stormigt väder. Jätteskönt!

Men nu, begriper det inte, vad har hänt nu?

Rädslan har krupit på mig och började under de flygresor jag gjorde under graviditeten; Stockholm – Rimini, Stockholm – Madrid och Stockolm – Luleå fram och tillbaka. Första resan var bara lite obehaglig, andra värre och tredje ännu värre. Och vi ska inte tala om hur det utvecklats sig sedan Alsira föddes. Hittills under dessa 4 månader har vi flugit 2 gånger, nu senast London och innan det till Frankrike. Frankrike gick helt okej men jag kände ett mer eller mindre konstant obehag och fick nån form av lättare panikattack vid landningen. Tack vare att jag haft Alsira i mitt knä har jag tvingats vara ”moderlig och trygg” så det har nog hjälpt. Men jag ”nojar” mig över alla ljud och kan aldrig helt slappna av. Nu sist, hem från London greps jag av dödsångest. Helt brutalt, kunde liksom inte sluta snyfta och titta helt hysteriskt omkring mig. Fick flera gånger känslan av att planet störtade, kände verkligen hur det pekade rakt ner. När Simon visade mig (ja han fick verkligen visa mig!) att planet faktiskt låg helt rakt gick det upp för mig lite där för en stund att jag inbillade mig, men det var så otroligt svårt att få känslan att gå bort. Blundade hela landningen och tänkte tankar som ”tur att vi dör tillsammans om vi dör nu”.

Jag har verkligen inte lust att vara flygrädd, speciellt inte när jag lever tillsammans med en resgalen pojkvän! Jag kommer liksom aldrig komma undan flygresor. Har redan börjat oroa mig inför 28:e juni då vi åker till Barcelona…

LA

Jag i LA för typ 6 år sedan – totalt oflygrädd!
Vill ju liksom våga flyga hit igen!