Alice & Peter Pan i Valdemossa

Eftersom vi jobbar på att leka spanjorer så äter vi självklart bocadillos till frukost. Och efter det var det kultur och se nytt på schemat, och idag bar det av emot väl rekommenderade Valdemossa.

Så 20 minuter senare promenerade vi på kullerstensgator, klappade katter och strosade bland hus från svunna tider. Riktigt härligt, mysigt och väldigt turistigt. Men det till trots, med syftning mot turistigt, så njöt vi fullt ut av att inandads luft som kändes renande för både kropp och själ samt blicka ut mot berg och dalar vi bara kan drömma om i Svedala.

Silas hittade x antal skitleksaker han ”behövde”, Alsira lite örhängen och jag och Simme spanade det ultimata stället att slå sig ner vid för lite förtäring av vad vi nu blev sugna på.

…och kanske bästa av allt att få leka lite ”Alice i Underlandet” i labyrint och rosparken bakom vackra gamla kyrkan högst upp i byn. Äkta sagokänsla för ett ”Alice och Peter Pan fan” som jag! Saknades bara en galen kanin, lite fallande kort från en kortlek samt en talande katt i ett av olivträden.

Nåväl, nöjd ändå landade vi på myspyshak och bestämde oss för att ge oss på Mallorqinska veggietapas! (trodde vi).

Väl på tallriken var det nog kött i åtminstone en av dem, men men. Gör verkligen så gott vi kan!

Vi jobbar ju liksom på vår spanska och de på sin engelska så lite knas då och då blir det ju! Men oavsett så gjorde vi nog nåt rätt eftersom de bjöd på både chokladcroissanter till kidsen och en ”cheesecake to go” då vi gick! ❤

Älskade lilla LeoNarDoDo sov sjukt nog i 2,5 timma så jag och Simme kände lite hur livet kom tillbaka till oss. Vår 3:a må vara fett göllig men satan i helvete vad vaken han är. Natt som dag.

Tankar om dop

Nu har vi bokat datum för dop! Ett par månader kvar så vi ska nog hinna planera för en riktigt bra dag.

Jag har varit lite tveksam till dop, och är väl egentligen det fortfarande. Det är egentligen inte svårare än att jag inte tror på gud. Och då blir det klart lite konstigt om man ska stå där framme och snacka om sitt eget barn i termer som ”guds barn”. Eeeh NEJ, det är MITT barn inte GUDS! …och hela den här grejen med att säga ”Amen” jag vet inte, jag känner mig inte helt bekväm i det där.

M e n  efter att ha pratat med massa om dop och hur de ser på det, har jag kommit fram till att man kan döpa sitt barn för att man tycker att det är en fin grej, ett tillfälle att samlas med sitt barn i centrum och en traditionell högtid. Min pojkvän tror på gud och är på det väldigt traditionell så mycket är nog också för att han så gärna vill att hon döps.

Vi har i alla fall bästa förutsättningarna för att få ett fantastiskt och personligt dop. För det första så har vi med oss egen präst som är vän till familjen, så hoppas han kan ta till sig våra önskemål och att vi kan förstå varandra. Men det tror jag, han är dessutom väldigt avslappnat inställd till livet så jag tror det blir kanon. Sen är förhoppningen att min systers pojkvän ska spela orgel, Simons syster ska sjunga och min barndomskompis pojkvän ska spela gitarr och sjunga. Själv planerar jag skriva en dikt tillägnad lilla dotter och läsa upp. Om jag vågar… Så klaffar allt det där kan dopet inte gå fel!

Ska försöka räkna ut hur många vi kan tänkas bli nu så jag kan klicka på ”beställ” på hemsidan jag suttit och pillat med dopkorten!

morgonbusMORGONBUS!