Som min älskade far alltid sagt till mig, ”underskatta aldrig ordets kraft”. Fy i fanken vad han har och hade rätt. Att lära sig, och anpassa, språket i så många olika kontexter är en konst och ett förbannat vasst redskap. Och som lekman och ”utan” kunskap kan formuleringar trolla bort vilken direktör som helst.
Power.
Hur som, idag må jag erkänna, jag kom med fördomar å mansförakt (en sjukdom jag dragit mig på under livet) till kirurgen på idag (bakgrundsinfo se tidigare inlägg). Men jag jobbar aldrig otrevligt eller på något vis åt det hållet. Däremot som långhårig skrattande blondin under 50 bast måste jag se till att vara insatt å påläst för att få nån jäkla respekt. Ibland i alla fall. Och ja, man måste tänka så ganska ofta. Särskilt om hos farbror doktor. Tyvärr.
Meeeen kan bara säga en sak – kirurgen Anders var FANTASTISK!!!
Alla mina fördomar raderades och farao vilken kompetent läkare, proffsigt, trevligt, lyhört.
Efter att ha känt över min navel, eller typ inuti – ha ha, sjukt obehagligt – så kände han ett litet bråck. Gällande det har jag först fått höra att jag har ett ”begynnande bråck” (vilket jag förvisso kan ha haft, vad vet jag) för att sedan komma till nästa som sa att jag inte hade något. För att komma till en tredje som var osäker. Och nu till fjärde som konstaterade det. Och det med ultraljud för säkerhets skull.
För att ha någon som ens chans att komma in i kön till att få hjälp att bli ”återställd” med hjälp av Landstinget så krävs ett bråck som ger en besvär i vardagen. Och jag har nu äntligen fått svar på varför jag får dessa kramper i magen, hur de uppstår och varför. Och än bättre, jag ska få mitt sexpack (om än dolt sådant 😉 ) ihoplappat igen.
Konstaterat:
Navelbråck, Diastas Recti. Som bredast minst 4.5 cm enligt ultraljud.
Vertikal längd diastas recti: 17 cm
Så, ”tack” bråck, nu är jag alltså snart i kön till SÖS
Fredag.
Amen.