Thougts During Waning Crescent

 

en vacker dag
solen sken

insåg hon att det visst krigats inuti i flera år
mer än tio fingrar av år
tio fingrar,
tio tår,
av år

röster av återkommande ekon
hela jaget speglar sig
i ekon fragment atomer
ihopphäftade
som det bara blev

fast nu är vi här
och nu tänker vi inte så
nu känner vi för guds skull inte så

bäst att inte känna alls nu

man kan ju bli galen
och förresten
hon klarar sig alltid
fattar ju vem som helst

att klara sig
ni vet,

att kunna stå
att hjärtat slår,
att hon andas,
att hon ler, skrattar,
hon skrattar ju för fan!
till och med det.

hon måste vara så stark.

och stark det är ju bra
stark som en krigsman

och det är ju positivt
om man är man

stark och stor
fäller inte en tår

tills någon
en dag
troligen ett barn
frågar hur han mår.

snurrigt värre
hon måste vara sjuk

Ja vi bestämmer det.
det blir enklast så.

I alla fall för oss.

 

 

Annonser

Vad gör jag vaken?

Varför är jag inte trött? Klockan är nästan halv ett och jag minns seriöst inte senast jag var uppe den här tiden och var pigg. Men kroppen börjar kanske vänja sig vid mindre sömn?

Simme och jag sitter och kollar på hus. Vi vill köpa nytt nu, hi hi. Eller ja, vi får se hut mycket allvar det ligger i den saken. Kul att kika i alla fall, och intressant att se vad husen omkring oss går för.

Nä nu ska jag försöka sova, är väl dags att stiga upp igen om senast 6 timmar så lite sömn kan behövas!

God natt kära läsare

Manaña manaña – babe kom tillbaks…

Ibland är det verkligen prövning efter prövning man ställs inför. Samtidigt som man, om man ser till det stora hela – livet – kanske kan ifrågasätta just ordet prövning, i alla fall i ett ”livssammanhang”. För att tala klarspråk: mitt i middagen ikväll inser vi att Simons iPhone är borta. Snark. Tråkigt, ledsamt, jobbigt, osmidigt, dyrt… ja, you name it…

Middagen lite grann förstördes, vi tog en taxi hem till hotellet, Simon gick in på nätet och loggade in på nån funktion där han på karta kunde se var sin mobil befann sig. Den ”gick” omkring längs stranden… Så förbannade kan vi konstatera att någon ”pick-pocker” (det finns ju ett gäng i den här stan…) troligen tagit den ur hans ficka (hans mobil brukar ”kika ut” lite).

Klockan är nu typ midnatt och jag sitter ensam på hotellrummet, bortsett från en sussandes Alsira i sin spjälsäng här bredvid, Simon har knallat iväg till närmsta polisstation för att göra en anmälan. Personligen är jag väldigt obekväm och känns minst sagt obehagligt att sitta här ensam och inte kunna ringa honom om jag skulle vilja. Speciellt med tanke på det fruktansvärda slagsmålet vi bevittnade igår, ett stenkast härifrån. Det är så mycket våld i denna värld.

Han har varit borta i 25 minuter nu och jag antar att det kan ta alltifrån en trettio minuter till flera timmar innan han är tillbaka. Avskyr det här, aldrig kommer jag kunna somna innan hanär tillbaka heller…  Man vet ju hurdana sånadära väntetider kan vara.
Och spanjorer är ju alla gånger, (förlåt min generalisering) inte de snabbaste kusarna i stallet…

Manaña manaña amigos…

IMG_2582

Mina älskade favoriter här på jorden!

Googlar Skallskador

Ligger här på sjukhuset och googlar skallskador. Halkade in och läste en så bra grej jag hittade på ”prolina.se/vårdgivande-artiklar” som jag bara måste dela med mig av.

Inte för att Alsira nu föll men nåt föll ju ändå ner på henne.. Snacka om att man ligger och klandrar sig själv…

Pulsen tagen ytterligare två gånger nu på snuttan och den verkar stabil, lite låg men bara för att hon sover… Hoppas allt är helt som det ska med henne. Hon har inte fått någon stor bula i alla fall och verkar inte jätteöm när man trycker mot lilla huvudet. Fy vad otäckt det här är.

TACK FÖR ERA KOMMENTARER!!! De värmer här på den kalla britsen. Önskar jag fick plats nere i vagnen bredvid min älsklingstös…

Så här skrev hur som helst ”syster Inga-Lill” i alla fall, tyckte det var tänkvärt. Så läs om ni orkar!

>> Varför barn trillar från säng och skötbord?
Jag har läst någonstans, alternativt sett på typ national Geographic eller liknande, att människobarnet egentligen skulle ligga lika länge i magen som elefantungen, dvs drygt tjugotvå månader. Det lär vara förklaringen till att vi är de enda däggdjur som föder helt hjälplösa ungar. Vi går ju inte och står förrän efter ca 22 månader så det är ju ingen helknasig teori. Anledningen till att vi inte ligger kvar och utvecklas i lugn och ro är förstås våra stora skallar. Vi måste ut innan skallens plattor börjar växa ihop!

Många föräldrar tror att det går att träna barnet att gå tidigare eller att röra sig överhuvudtaget. Ofta möter vi i hälso- och sjukvården stolta föräldrar som visar upp sina telningars färdigheter. Eftersom det är så gulligt med glada och stolta anhöriga så säger vi oftast inget om det, vi lever bara överseende.

Men det finns en farlig baksida av att vi ler så fint i stället för att undervisa om barnens neurologiska och motoriska utveckling.

Som rådgivningssköterska och SOS-sköterska talar jag, kanske inte dagligen, men näst intill, med gråtande föräldrar vars barn fallit från soffan, sängen eller skötbordet.

De har vänt sig om en tiondels sekund och under tiden har barnet fallit.

Det som egentligen hände är att ungen plötsligt kunde något den inte kunde en sekund innan.

Varje färdighet barnen plötsligt har, tillkommer blixtsnabbt. Det finns ingen förvarning. Man kan säga att nervsystemet växer som två klängväxter som närmar sig varandra,plötsligt är de så nära så de touchar varandra och de två växterna förenar sig bildlikt till en. Och småkrypen kan krypa över.

När barnets nervbanor är tillräckligt nära kan impulsen från hjärna gå över från en nervbana till en annan och plötsligt kan barnet exempelvis vända sig! Det går inte att förutsäga när det ska ske, det går framför allt inte att träna upp.

Förmåga att gå finns bara en dag. Sorry, alla föräldrar som stolt håller barnet upprätt i händerna och visar hur barnet trampar luft – det är inte gångträning. Det är reflexer.

Och det är viktigt att förstå och acceptera det för att förebygga till exempel fallolyckor. För om man vet det så tänker man inte fel:

-Han har alltid legat stilla på skötbordet, jag kan ta upp de rena byxor från golvet.

Vet man hur det fungerar tänker man rätt:

– Tänk om han plötsligt vänder sig första gången medan jag böjer mig ner! Jag håller en hand på hans mage – jag når ändå.

Och då lämnar inte barn i soffan, eller i sängen utan att lägga något framför så att de inte plötsligt kan rulla runt och ner.

Vi som jobbar på BVC (jag gör det inte för närvarande men räknar fortfarande in mej i skaran )måste nog sluta le när föräldrar är gulligt okunniga.

Alltför många ungar åker i golvet på grund av den gulligheten.

För det mesta går det ju bra, i regel åker de i golvet innan skallplattorna har klistrat ihop och det gör att smällen i huvudet fördelas snyggt, men det är trots allt en mycket onödig och tråkig upplevelse för familjen.

Vad gör man om det har hänt då ?

Har ungen varit avsvimmad och/eller kräks mer än en gång ringer man 112.

Om så inte är fallet så ringer man sjukvårdsrådgivningen så man är säker på att man inte gör en felbedömning. Men har ungen skrikit efter den första chockade sekunden och inte kräkts mer än en gång (har dom nyss ätit kräks dom ibland när dom är upprörda) kan man i regel vara hemma. Dom får sova, barn sörjer när dom gör illa sig och sover bort sorgen, men man ska kolla vakenhetsgraden var tjugonde minut i fyra timmar.

Det gör man genom att killa dom under fotsulorna eller i handflatorna var tjugonde minut. Barnet ska då dra sig undan, så där som man gör när man vill fortsätta att sova. Gör det inte det måste man kontrollera att det går att väcka barnet. Det gör inget att barnet blir vansinnigt argt och irriterat. Ett skrikande barn är i alla falll inte särskilt sjukt. Om det inte går ringer man 112.

En bula i huvudet är oftast inte så farligt. Om vi får en ytlig blödning i våra stora muskler så sjunker dom ju ner i musklerna och vi ser bara ett blåmärke. Men kring huvudet så har vi fina, tunna muskler och en blödning där har ingenstans att ta vägen, därför får vi bulor när vi slår huvudet.

Men som sagt, även om barnet verkar oskadat ringer man sjukvårdsrådgivningen. De kan avgöra om det är en farlig bula eller om det är något annat som verkar lurigt. Det här gäller ju det bästa vi har och det är om inte annat skönt att dela upplevelsen med någon annan.

Syster Inga-Lill. <<

Gjorde precis "kittla under foten testet" som Syster Inga-Lill skrev om och Alsira reagerade som hon skulle! 🙂

20110628-002944.jpg

God natt

Sitter i taxi på väg hem efter supermysig och trevlig kväll på stan med min härliga och alltid glada barndomsvän Sofia.
Blev som så synes tidigare inlägg en middag på East.
Så gott, risig servitör dock men det kan man leva med – då slipper man ju dricksa! 😉

Vidare blev det skumpa på Riche och avslutningsvis ett glas på Anglais.
Hann se Peter Forsberg och asballa tavlor på kungen på Riche! Nu säger damen i rosa god natt!

20110614-230508.jpg

20110614-230615.jpg

20110614-230538.jpg

Dessa tre skojiga hängde på väggen inne på Riche!

20110614-230713.jpg

Paparazzibild på Foppas bil! He he