TITT UT

Det gör mig varm i lilla hjärtat att faktiskt se att några av er kikar in här fortfarande trots min långa frånvaro!

Hade inte planerat sluta blogga och vet inte om jag gjort det heller. En blogg blir liksom som en liten ”digital bebis” på nåt sätt. Man liksom bara måste in och kika hur den mår.

Men jag har ju som synes inte gjort det på ett tag. Befinner mig en ny livssituation med två barn på dagis, på heltid, och jag är på nytt jobb, på heltid. Och kan säga att mitt liv minst sagt är konstant på heltid just nu. Hinner varken med mig själv, min make, mina barn eller vänner så mycket som jag skulle önska.

Men ibland får man nog bara acceptera läget och göra det bästa av situationen. I mitt fall är det inte för evigt utan en övergående period. Jag försöker dessutom se det som någonting positivt – jag lär mig massor i jobbet, barnen går på en toppenförskola, och jag och Simon har än inte lagt in en skilsmässa! Nä, tvärt om så kan jag säga att klarar vi det här på ett bra sätt så ska vi nog klara allt!

 

20130908-122614.jpg

 

Barnen bara växer och växer och växer!

Annonser

PLUGG PLUGG

”Short.term psychodynamic therapy: a treatment approach that emphasizes bringing to awareness unconscious processes, epecially as they are expressed in interpersonal relationships, and helping the client to understand and alter these processes”

Nån som är sugen på att komma och förhöra samt förlklara x antal frågetecken och oklarheter…? Tentan går av stapeln på självaste 30-årsdagen.

Snygg morgonrock har jag i alla fall ♥

TRETTIOÅR(SKRIS)

Nu går jag in på min sista vecka under 30-årsstrecket. Eller inte ens det faktiskt, nä, närmare bestämt den 1:a nu på fredag är det  dags. Morsan ska bli tant.

He he, nä, skoja ba men 30 känns ärligt talat gammalt. Förlåt alla er där ute över, men det känns faktiskt lite speciellt. Är kanske för att det är första ”stora” årtalet man fyller där man faktiskt inte ”vill” bli äldre, börjat inse att tiden rusar, och det bara snabbare och snabbare. Upp till man var 20 och till 23, då ville man fortfarande bli äldre. Sen maxade man där någon gång vid 25-26-27, där hade kanske varit lagom att stanna.

…eller? Äsch, jag vete tusan, men spelar ju ingen roll, kan ju inte direkt påverka tiden.

Sedan barnen kom har tiden dessutom ökat lavinartat i tempo. Men det är väl å andra sidan inte så konstigt, finns ju inte direkt några sekunder att stanna upp och reflektera över tillvaron. Fast dragna slutsatsen på det måste väl nog ändå vara positiv antar jag!

 

I alla fall sitter glad att jag inte sitter så här!
Näe, att ha lyckats få två underbara ungar & en underbar karl
vid min sida gör helt klart att det är värt att fira 30-årskrisen!
I alla fall lite…

JAG ÄR EN MAMMA

Intressant det här med att vara mamma, alltså sedan Alsira föddes är det som man utöver sin vanliga värld också kommit in i en slags ”mammavärld”, en värld där bara mammor finns. För vi mammor, mammalediga mammor, vi ses om dagarna på alla möjliga ställen där vi ofta är majoriteten. Och inte förrän man blev mamma och ”ledig” (eh ledig är sjukt fel ord men kom inte på nåt anant) om dagarna har man ju kunnat gå i gallerior mitt på veckodagarna, sitta på fik, promenera hej fritt var man vill, hänga i parker och lekparker eller strosa en timma eller två i mataffären.

Utöver dessa möten, som knappt är möten för den delen, för man säger inte så mycket till varandra alla gånger, om ens något. Så är det ändå nåt där på någe vis, nåt ”mammaband”. Eller är det bara jag som känner så?
Jag menar, är alltid trevlig mot andra mammor och de mot en själv, man ler, man har överseende när den enas eller andras barn ballar ur, när kaffe flyger, när nån kräks eller när man ser att någon mamma närmar sig dagens fjärde nervsammanbrott… Då känner man för varandra.

För man är också mamma, har också varit där, och kommer hamna där igen. Så man vet, man förstår hur det känns, för vi vet hur det är. Att vara mamma.

Fina olika mammor: