BE PRIDE

LET’S SPREAD THE LOVE YOU DARLINGS!

Annonser

”släpp mig mamma”

Idag var en speciell dag för en mamma. Dagen då jag för första gången blev töntig.

Det var på väg till dagens kalas till dagiskompisen.

Jag tittade på min dotter och jag såg min egen spegelbild, min älskade underbara 6-åring.

Hon säger till mig ”Mamma, man måste inte ha klänning och strumpbyxor på kalas”..

”Jag vill ha shorts, trasiga (!!!) tights och t-shirt med tryck..

Jag minns som igår hur jag alltid vägrade ha samma som alla andra. Hade tjejerna klänning skulle jag ha byxor.

Hade de rosa skulle jag ha blått.

När de köpte mountain-bikes skulle jag ha damcykel från loppis.

När alla skulle lära sig skriv modern skrivstil skulle jag lära mig gammaldags skrivstil.

..mmm man kan nog dra ngn slags slutsats att jag alltid haft behov av att gå mot ”trafiken”..

Och kan inte annat än säga att jag ser att saker och ting går igen…

 

För min del, så länge man följer sitt eget hjärtas röst, så blir det rätt…

 

Men åter… Yes, punk-outfit typ… och kan även tillägga att jag färgade fröken envis hår rosa för en vecka sedan… #pinkpunkpower

Hur som, helt fab gedårande vad hon än klär sig i är hon ju – SÅ KLART!

Vi åkte vi till slut till kalaset, paket till killpolaren, coola svarta fjädrar påtejpade på paketet.

Outfiten slutade med tights med katter på, gula jeansshorts med fransar, t-shirt med tryck, blå rosett i håret, mammas läppglans och glitterskor, och dunväst. Väst är för övrigt sjukt coolt.

Hon var nöjd. Och mamman lika så.

Gick upp mot huset, hand i hand, glada, fräcka, tillsammans. Men, fan, sen plötsligt!

-”Mamma, hallå, släpp!”

..åååålright.. inte läge hålla handen lägre tydligen.

Yes box, inga problem. Men faaan, redan?  .Men japp mamman fattade. Just i denna sekund.

Idag. Idag denna söndag, då blev mamma töntig. Kan tydligen inte hålla hand offentligt lite hur som helst vart som helst. 

För min lilla tjej har blivit stor. Hon är stor nu. I alla fall ibland.

 

Fast tror det är lite sunt. Blev också lite glad. Samtidigt stolt som chockad som tårögd som ja… det var litet men stort.

 

Min fina fina underbara älskade! Mamma vill hålla din hand så länge hon lever. Det kommer inte du vilja. Men när än du önskar finns min han här för dig.

Alsira, mitt första barn, min dotter. En av mina två stoltheter. Ni mina barn, mina skatter, ni gör mitt liv värt att leva.


Bästa tjejen jag vet!

Papa papa papa…

..Fan jävlar vad vi älskar DIG.

Vad vi saknar DIG.

Den du är.

Den du var.

Vi är här.

Lilla Loppan Lus.

Uffe Skejtarn Bus.

Och äldsta Stökiga,

Ja hon, Jag,

konstant vilsna vilda,

På väg, på Rus.

Och din fina,

Fina fina, fina.

Fina fru Kartläsaren,

Din vägvisare.

Din Fru.

Som älskat, älskar, alltid kommer.

Älska älska älska,

Älska DIG.

Oavsett.

Och vi är med dig.

Minns dig då, nu och sedan.

För evigt.

Världens bästa coolaste pappa, make, morfar, daddy cool.

Vår barndoms trygghet.

Stolthet och förebild.

Låt oss kämpa.

TILLSAMMANS.

TITT UT

Det gör mig varm i lilla hjärtat att faktiskt se att några av er kikar in här fortfarande trots min långa frånvaro!

Hade inte planerat sluta blogga och vet inte om jag gjort det heller. En blogg blir liksom som en liten ”digital bebis” på nåt sätt. Man liksom bara måste in och kika hur den mår.

Men jag har ju som synes inte gjort det på ett tag. Befinner mig en ny livssituation med två barn på dagis, på heltid, och jag är på nytt jobb, på heltid. Och kan säga att mitt liv minst sagt är konstant på heltid just nu. Hinner varken med mig själv, min make, mina barn eller vänner så mycket som jag skulle önska.

Men ibland får man nog bara acceptera läget och göra det bästa av situationen. I mitt fall är det inte för evigt utan en övergående period. Jag försöker dessutom se det som någonting positivt – jag lär mig massor i jobbet, barnen går på en toppenförskola, och jag och Simon har än inte lagt in en skilsmässa! Nä, tvärt om så kan jag säga att klarar vi det här på ett bra sätt så ska vi nog klara allt!

 

20130908-122614.jpg

 

Barnen bara växer och växer och växer!