Aldrig tidigare har jag sett sådan kärlek mellan barn, ungar i 7-årsåldern som pushar varandra, kramar om varann, ger en ”high-five”, hälsar trots att de ej känner varann, bjuder in till lek och så vidare – som här i Palma. En sådan tydlig skillnad från hemma, både på fotbollsplanen, i stallet och i parken.
Under de få månader vi bott här har Alsira fått mer stöttning från helt främmande killar och tjejer i stallet än på alla år i Sverige. Och Silas var nog mer eller mindre i chock under hans 3 första veckor då de både skulle kramas, känna på hans hår, kramas och hahahah allt var det nu var.
Som förälder blir man fullkomligt tårögd att få se sina barn bli så otroligt varmt välkomnade.
Sedan när det kommer till oss vuxna så blir vi rätt så pussade på vi också hahaha, herre gud, så himla underbara! Hemma känner man knappt någon förälder från stallet eller fotbollen, – kanske lätt överdrivet -men i alla fall! Oavsett här känns det som att vi lärt känna fler människor på 5 månader än vi gjort under hela vår livstid hemma.
Detta såklart hundra procent romantiserat men ändå, nåt ligger det ju i det faktum att solen tenderar förtrolla oss en smutta.
Nåväl.
I lördags godkände äntligen Spaniens fotbollsförbund Silas som godkänd spelare för ”ligan” och han fick äntligen spela sin första riktiga match!
Vet inte om mamma, pappa eller han själv var mest stolt när han dessutom drog till med ett förbannat snyggt mål! Heja heja Silas och bästa laget San Fransisco!
Silas och hans härliga lag! ❤
ulricastrand.com 