Mellan Rom och Paris

På ett tåg mellan Rom och Paris.

Hur romantiskt lät inte det? Inte lika sexigt men sanningsenligt är, på ett tåg mellan Södertälje och Göteborg. Träden, ladugårdar och städer gud glömde passerar och jag har ungefär trehundra gånger besvarat frågan ”när är vi framme”.

Allt på min resa är med andra ord ganska exakt likadant som för vilken förälder som helst som reser med en 5- och 6-åring.

Men nu har osannolikt nog, båda barnen somnat och jag plöjt hela Expressen minnesbilaga om Michael Nyqvist. Rörande. Så sjukt rörande. Det finns verkligen människor som på något sätt berör och når på ett sätt utöver det vanliga. Som har något unikt, något jag skulle kalla magiskt. Något som inte går att ta på, inte riktigt se, utan det känns. Det bara är där, runt personen, oavsett så känner man energin. Vibrationer i luften.

Och det finns nog ingen som inte kan säga att han hade det. Ingen kvinna, eller man heller för den delen, som på nåt vis tyckte sig kunna se universum i de blå ögonen.

 

Ja gud, livet alltså.

Dessa påminnelser om livets skörhet. Tycker det är varje dag nu för tiden. Reflekterade sällan över det då jag var yngre. Och vad det är för mening med allt det här egentligen. För vem och varför gör jag de val jag gör. Tänker de tankar jag tänker.

*

Nu närmar vi oss. Dotter vaken. Grå himmel. Två nätter hos mor och far. Sedan lättar hon ankar för att fly verkligheten. Fyra nätter på Ibiza. Det blir en resa till regnbågen det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s