Får många frågor om varför jag tränar som jag gör, äter som jag gör, ”bryr” mig när jag ändå är så ”fin”. Stör mig lite i ärlighetens namn, samtidigt som jag har full förståelse då frågorna, åsikterna, tankarna kommer från människor omkring mig som inte tränar, tänker eller befinner sig i den kanske fånigt kallade ”gymvärlden”.
Visst finns det bekräftelse med i bilden, men kräks lite på alla dessa uttalanden och åsikter om vad som är bra för mig och ”herre gud våga njuta av livet uttalanden” – eeeh…? ..det är ju det jag gör. Enligt mig. Och borde kanske vara det som ska räknas i mitt liv.
Och självklart behöver jag i allra högsta grad behöver bekräftelse, precis som varenda människa på denna planet, den tar sig kanske bara i uttryck på olika sätt hos olika människor. Vem vill inte bli sedd och uppmärksammad? Vi finns ju, allihop, och tyvärr inte för evigt. Sedan på vilket sätt det är upp till var och en. Däremot om det börjar bli tvång, ångest å den biten då är det en annan sak, men då talar vi som sagt om en annan sak.
Och varför ska jag nu då trimma till motorerna lite på min kropp. Nej inte för att jag har ångest, tycker jag är tjock, ful, fladdrig eller mår dåligt över mitt utseende. Nejdå, jag är stolt och nöjd över min spegelbild (om man nu får säga så utan att hetsa upp för många.. he he), men jag vill utmana mig själv, se vad som gömmer sig under ”allt” och se hur det egentligen ser ut, vad allt slit givit för resultat. För att inte tala om hur jag kommer palla kosten. Det blir garanterat tufft.
Pang bom nu ska jag till gymet —> Delta
ulricastrand.com 