Har idag konstaterat att mellan kl.07:00 – då barnen vaknar (i bästa fall) – och 19:00 – då barnen somnar – har jag cirka 1.5 timma för mig själv. En och en halv timma då jag kan äta lunch, ta en kaffe, duscha, sminka mig i fred, kolla mejlen i fred, ringa samtal som till exempel till tandläkaren, störa en vän på jobbet eller bara sitta ner på rumpan och hålla tyst.
En och en halv timma. Oftast går dock denna ynka tid till bara stress, kände det idag, den där stunden ”för mig själv” är den mest stressiga stunden av dem alla. Då ska jag liksom försöka hinna med allt och lite till. Och sorgligt nog blir det ofta jag står och viker tvätt, diskar, dammsuger, bäddar, rensar i lådor, plockar leksaker eller annat förbannat jäkla skitgöra. Men sånt som måste göras.
Ja, ibland kan man ju inte undgå att sakna bara liiite mer tid som man kunde lägga på sig själv!
Silas busen nummer 1.
Alltid full fart, framåt, inåt, uppåt!
– Mat på g morsan?
– Åårajt, ska ba hämta haklappen!
ulricastrand.com 
Det där kommer jag ihåg och inte blir det bättre efter mammaledigheten heller för man fortsätter i samma mönster och tror att man ska hinna med allt. Varför kan vi inte bara acceptera stöket? Och slappna av den tiden vi har…
GillaGilla
Där slog du verkligen huvudet på spiken!;) känner precis likadant! Och ändå kallar dom det för ”föräldrar-ledig”,,
GillaGilla
Svar Anna: Ja skoja inte! Det uttrycket måste vara tidernas största skämt! För mig är bara tanken på att vara på jobbet=LEDIG! Ha ha! Tur för de små skitarna att de är söta! 😉
GillaGilla