Läste den HÄR artikeln på Pokerlistings.se och kunde inte annat än att tänka till lite, bli berörd, framför allt inte efter att ha sett videoklippet nedan. Var tvungen leta reda på hela dokumentären, så gripande, så fruktansvärt, stackars barn där ute som tvingas utstå att bli mobbade. Kan inte begripa hur det kan ske, att ingen ”ser”, gör något, och då menar jag gör något som får något resultat!

Jag har själv aldrig varit utsatt för mobbning utan tvärt om alltid varit ”populär” om man nu får säga så. Det får man väl inte som vuxen, som mamma, förälder. Men då, i småskoleåren, upp till högstadiet, och till och med i gymnasiet, sa man så. Så sa man om de som, ja inte vet jag, föll inom ramen för ”hur man skulle vara”. Jag hade turen att hamna där.

Eleverna, de populära sådana, rankade sig själva och resten efter oskrivna regler, de populära och de icke populära. Där emellan fanns ”gråskalegänget” de som varken var det ena eller det andra. Förmodligen ansågs de lite för tråkiga, medelmåttiga för att tillhöra ”populära klubbben” men för ”normala” för att hamna bland ”de utstötta”. Bland ”gråskalegänget” fick ibland några ”lyckligt utvalda” hänga på de ”populära” och ibland fick de finna sig att vara med de stackarna som helt oförtjänt blivit satta i botten. När, var, hur och varför var det ingen som visste. Det bara blev så, det var så det var och alla fann sig i att det var så det var. Man hade liksom fått sin plats tilldelad sig i denna hierarki.

Hemskt nog reflekterade jag aldrig över detta då, var nog så mycket uppe i mig själv, mina vänner och mitt liv att det liksom inte fanns utrymme för så mycket mer. Hade fullt upp med mitt. Vilket för övrigt är helt normalt som barn och ung tonåring. Händer ju så mycket. Och som barn begriper man alla gånger inte bättre, det är grupptryck hit, problem hemma dit, ätstörningar där och sexuellt ofredande där. Alla hade vi ju våra demoner, det är en del av det som kallas att växa upp. Det hör till.

Och högre upp i åldrarna, mot tonårstiden, där är det enligt psykologin så, att en tonåring måste, för att klara allt nytt som händer i kroppen under puberteten, se sig själv som mitten, centrat på jorden. Man orkar inte annars, en skyddsmekanism från kroppen. Så på ett sätt kan man utifrån den kunskapen tror jag, lite förstå varför man då inte stannade upp och tänkte på de andra, de som inte syntes. 

Poängen jag vill komma till: var är de vuxna när de behövs?! 

Personligen begriper jag inte hur man kan välja att jobba med barn och ungdomar om man tänker blunda för det viktigaste av allt – hur de mår, att de behandlar varandra väl och lär sig att vända andra kinden till. Det borde vara intagningsprovet på samtliga lärarutbildnigar, frågan ”hur skulle du aktivt agera mot mobbning?”

Min första lärare, årskurs 1, Britt hette hon, fy fasen vilken underbar kvinna hon var. Sprudlande, engagerad, minns hennes religionslektioner, de var de bästa på jorden tyckte jag. Hon liksom ”spelade upp dem” som en teater med sig själv som skådespelerska. Alla barnen lyssnade. Och ifrån henne fick jag lära mig, kanske den bästa och vackraste meningen på jorden ”Behandla andra som du vill att andra ska behandla dig”. Vi skulle alla skriva ner meningen då vi tränade skrivning. Jag skrev mitt finaste och målade bakgrunden gul, det symboliserade för mig solen. Konstigt, jag minns det så väl. Minns henne så väl. 

Önskar att alla barn kunde minnas alla sina lärare som jag minns henne, som en god person som man kunde vända sig till om något inte var bra, när mamma och pappa inte var där. För i skolan är barnen själva, barnen är själva där, barn, de är bara små barn, någon förälders älskade barn.

Så våga ingripa! Nästa gång kanske det är ert barn någon är elak mot, tänk er bara åsynen av att någon vuxen bara går förbi och ser när ert barn bli utsatt för något oförtjänt. Tänk er känslan, alltså jag börjar nästan gråta när jag tänker på att mina små barn ska ut på egen hand i denna värld.

Tänk ett slag på våra barn, andras barn, världens barn, se in i er själva, hur vill vi bli behandlade, hur behandlar vi andra, varandra, lever vi som vi lär?