Fy känner mig som en usel människa.
Jag var så nervös i morse, eller rädd snarare, för hur det här skulle gå. Kom försent dessutom för jag villade bort mig på vägen, körde förbi dagis och visste plötsligt inte var jag var.
När vi sen kom fram hade alla barnen kommit och det var fruktstund på gården som stod på schemat.
De första jag gjorde när vi kom var att springa efter Alsiras regnbyxor som låg där inne, 10 sekunder var jag borta och det räckte för att snuttan skulle börja gråta… ”Japp det här börjar ju bra” tänkte jag…
Men när de väl var på och jag tillbaka var hon inte många sekunder senare i rutschkanan. Jag höll i detta läge på att börja lipa så tog tillfället i akt, log som en dåre (fast grät som jag vet inte vad inombords) och vinkade hej vilt samtidigt som jag sa ”hej då Alsira, hej då Alsira”.
Världens vackraste tös började gråta och blev såå ledsen. Herregud, jag brast typ, fröken tog upp henne och hon bara skrek, gallskrek. Och vad gjorde jag? Jag vände mig om och gick. Hur kunde jag lämna henne så?
Hon måste tyckt jag svek henne där, övergav henne..?
Helt trasig i skallen glömde jag att jag skulle lämna vagnen, körde ut den och kom på, snuttan ska ju sova i den (hur tusan det nu ska gå?).
Vände tillbaka och Alsira skrek fortfarande. Jag tog Silas i famnen och gick. Gick ifrån henne igen. Jag övergav henne igen?
Jag tycker det här är så sjukt jobbigt. Kunde verkligen inte föreställa mig. Slog numret till dagis förut för att kolla hur allt går, men jag la på. Vågar inte höra, tänk om hon gråter där i bakgrunden. Då hade jag åkt dit.
Känns som en evighet till klockan tre.
Nu ska jag försöka torka tårarna här, fokusera och äta klart min wrap på Naked Juicebar. Sen ska jag leta nya skor till Alsira, min stora lilla tös.
Min älskade tös så lycklig i rutschkanan igår, önskar så jag möter henne lycklig där i eftermiddag!
ulricastrand.com 
Ring igen till dagis och hör hur det är, dom brukar ringa upp ”nya” föräldrar och berätta hur barnen har det efter någon timme, har jag för mig. Hon känner nog att du var nervös och hade dåligt samvete. Emilia känner av mig direkt, jag kan vara minsta lilla stressad, så blir hon jätteledsen och gråter ”för min skull” eller hur man ska förklara. Dom känner allt som mamma känner så det är nog inte så konstigt att hon var lika ledsen och förvirrad som du.
Jag har faktiskt lämnat över Emilias inskolning till hennes pappa, jag klarar inte att genomföra det tror jag, så starkt av dig att göra det! Dom är ju tuffa små tjejer och kommer nog ha jätteroligt på dagis när den största omställningen har lagt sig.
kramar till dig, hoppas hon har haft det bra idag! ( Emilia börjar om två veckor, vill inte ens tänka på det…)
GillaGilla
Inte ska du känna dig dålig Ulrika! Du sa hej då och gick. Hade du stannat skulle du förmodligen börjat gråta och då hade situationen blivit värre. Alsira kanske kände att du var nervös och ledsen över att lämna henne. Oftast är det värre för föräldrarna än för barnet. Barnet läser av sina föräldrar så bra.
När jag jobbade på dagis brukade vi ringa upp redan efter en liten stund och tala om för föräldrarna att det går bra och att barnet inte är ledset längre. Jag tycker du absolut du ska ringa om du känner dig orolig. Om jag varit fröken skulle jag inte tyckt det varit konstigt.
Du har en duktig liten tjej och det kommer gå jättebra:)
GillaGilla