Fy känner mig som en usel människa.
Jag var så nervös i morse, eller rädd snarare, för hur det här skulle gå. Kom försent dessutom för jag villade bort mig på vägen, körde förbi dagis och visste plötsligt inte var jag var.
När vi sen kom fram hade alla barnen kommit och det var fruktstund på gården som stod på schemat.
De första jag gjorde när vi kom var att springa efter Alsiras regnbyxor som låg där inne, 10 sekunder var jag borta och det räckte för att snuttan skulle börja gråta… ”Japp det här börjar ju bra” tänkte jag…
Men när de väl var på och jag tillbaka var hon inte många sekunder senare i rutschkanan. Jag höll i detta läge på att börja lipa så tog tillfället i akt, log som en dåre (fast grät som jag vet inte vad inombords) och vinkade hej vilt samtidigt som jag sa ”hej då Alsira, hej då Alsira”.
Världens vackraste tös började gråta och blev såå ledsen. Herregud, jag brast typ, fröken tog upp henne och hon bara skrek, gallskrek. Och vad gjorde jag? Jag vände mig om och gick. Hur kunde jag lämna henne så?
Hon måste tyckt jag svek henne där, övergav henne..?
Helt trasig i skallen glömde jag att jag skulle lämna vagnen, körde ut den och kom på, snuttan ska ju sova i den (hur tusan det nu ska gå?).
Vände tillbaka och Alsira skrek fortfarande. Jag tog Silas i famnen och gick. Gick ifrån henne igen. Jag övergav henne igen?
Jag tycker det här är så sjukt jobbigt. Kunde verkligen inte föreställa mig. Slog numret till dagis förut för att kolla hur allt går, men jag la på. Vågar inte höra, tänk om hon gråter där i bakgrunden. Då hade jag åkt dit.
Känns som en evighet till klockan tre.
Nu ska jag försöka torka tårarna här, fokusera och äta klart min wrap på Naked Juicebar. Sen ska jag leta nya skor till Alsira, min stora lilla tös.
Min älskade tös så lycklig i rutschkanan igår, önskar så jag möter henne lycklig där i eftermiddag!
ulricastrand.com 