Partymood!
Sitter på pappas dator och kikar igenom gamla mingelbilder jag sparat här. Kom då och tänka på häromdagen när jag satt och pratade med min syster, mamma och barndomskompis om det nya livet, mammalivet. (Känns i och för sig inte så nytt längre, börjar bli van att vara mamma.) Men i alla fall så fick jag frågan om hur det egentligen är att vara mamma.
Det är inte så ofta jag får frågan längre, framför allt inte ofta jag tänker på hur det egentligen är, att vara mamma. Tänker ofta på hur mycket jag älskar Alsira, hur rädd jag är om henne, hur lycklig och meningsfull hon gör min tillvaro. Men att ”vara mamma” hur är det? Ja det är ju underbart såklart, för mig är det faktisk såklart underbart, självklart. Jag har sedan 18-årsåldern längtat efter barn men varit långt ifrån redo och definitivt hängt runt med icke potentiella pappor till mina barn.
Men när jag träffade Simon – definitivt potentiell pappa! – och bara ett par månader senare såg plus på stickan, helt oplanerat där jag satt med p-piller i handen (mer eller mindre), kändes allt bara helt rätt. Så för mig så var det verkligen i rättans tid att ta mammaklivet, och jag är så glad att det inte kom en enda dag senare.
För är det något jag gjort i mina dagar så är det levt loppan. Hjälp alltså, festat och härjat har jag gjort sen yngre tonåren, och det ta mig tusan konstant fram till den dagen jag träffade Simon för dryg 2 år sedan. Pladask föll jag och lämnade inte långt senare min fina, älskade enrummare mitt i stockholmssmeten för villaliv i förorten.
Det bästa jag gjort! ♥
Men om jag haft roligt på vägen! Det var något jag kom och tänka på när vi pratade här i fredags. Fasen vad kul alltså, ingen att bry sig om förutom sig själv, inget att vakna upp till, bara göra som man själv ville.
Även om det samtidigt är lite sorgligt, just det, att inte ha någon att bry sig om, vakna upp till, ingen att dela allt med, ingen att visa hänsyn inför, inga små barnskratt från rummet bredvid… Näe, himla underbart har jag det nu.
Men härligt att också kunna tänka tillbaka på buset ibland! Delar med mig av några minnesbilder här, denna sjukt gråa dag i ett villaområde strax utanför Göteborg.
I trappen in på Sturecopmagniet
Här minns jag att jag är på nån modevisning på nattklubben Whiteroom, hade precis träffat Simon här vet jag, så inte så länge sedan.
Solbrända på Utekompaniet en härlig sommarkväll
Läääänge sedan!!!
Fun, good, old times!
Nu ska jag väcka sötisen, hoppa tillbaka till verkligheten och börja laga
torskryggsgratäng till mor och far!
ulricastrand.com 
Ja du, time flies..Och förändras. Och visst är det fantastiskt att det gör det. Jag hade inte heller velat vakna i min enrummare med huvudont IDAG .fast, då, för några år sen var det rätt kul. Fina kort på en fin tjej!!
kram
GillaGilla
Haha, vi verkar ha haft ungefär samma liv innan vi träffade den rätta :). Fyra månader in i förhållandet med Sebastian bestämde vi oss gemensamt för att skaffa barn och nu 3,5 år senare har vi en tvååring, en i magen, gifta sedan april och radhus i förorten. Men är det rätt så är det rätt och då finns det ingen anledning att tveka. Jag ser nig själv som extremt lyckligt lottad!
Mammalivet är så mkt mer fantastiskt än vimmellivet även fast även det har sin guldkant och man hade väldigt skoj!
GillaGilla
Svar Madelene:
Så sant! Är det rätt så är det! Blir sjukt trött på folk som sen ska komma och ifrågasätta ”men redan?” ”ska ni inte först…” Har aldrig förstått vad det är man ska ”vänta” på? Näe, som du säger: KÄNNS DET RÄTT SÅ GÖR DET! Förresten är jag övertygad om att det bara är avundsjuka hos andra, avundsjuka att inte våga, och att inte själv känna att det faktiskt känns ”så jäkla rätt”! Grattis till oss som hittat rätt säger jag!
Och visst var ”vimmellivet” skoj, men även så kantat med så mycket ångest! Tänk alla de söndagar man vaknat med sminket kvar, huvudvärke och ångest över alla pengar man slösat, borttappade plånböker, mobiler, grodor som flugit ur munnen, dispyter, onödiga måltider på Mc Donalds (ha ha), snubblande i trappor! Ja jösses!
Nej tacka vet jag vinluncher och sköna middagar med lagom mycket av allt! (Fy fan vad torr jag lät där, men det är ju sant ju ha ha, jag har blivit en tant!). (Sen behövs såklart en avstickare med tjejerna då och då när man slår klackarna i taket)!
Hur gammal är du förresten?
kram kram
GillaGilla
Jag är 28 och var alltså 26 när jag fick Lukas. Jag tröttnade på Stureplan när jag var runt 25, tyckte det blev lite mkt efter att ha hängt där sen jag var 16… Har sett mkt skit under de åren och tillslut rann bägaren över… Problemet för mig var/är att mina vänner är kvar där, de är inte redo för de val jag har gjort och det kan göra förhållandet mellan oss lite konstigt ibland. Många försvann på vägen men många nya tillkom och det är väl så livet är…
Min man jobbar som pilot vilket i sig innebär resor så han har varit borta mkt, speciellt under Lukas första tid då han var stationerad i Riga. Han kunde vara borta i sex dagar och sen hemma i två och sen bort igen. Det gjorde att jag inte var så sugen på att bege mig ut i vimmlet bara för att jag hade ”barnvakt” och det var för många svårt att förstå. Nu är han hemma betydligt mindre och i februari ska han endast jobba 80%, vilket innebär att han är hemma fem dagar, borta fyra istället för tvärt om det är nu. Sen börjar han på Arlanda, troligtvis i april och då blir det med ”normalt”.
Oj oj, nu blev det ett långt svar. Ska vila lite nu med Lukas, är i v 37+2 så inte ens ordet sliten är nog… Här kan vi snacka tant, eller bara höggravid…
Kram!
GillaGilla
Helt sjukt ju, låter som vi har och lever väldigt lika liv! Vi får börja hänga runt med våra barnvagnar när jag fått ut min 2:a! 🙂 Nära bor vi ju med!
Det där med att vänner inte förstår att man faktiskt inte vill gå ut och festa vet jag verkligen hur det känns, jag känner faktiskt att jag gallrat rätt rejält i min vänskapskrets sedan jag blev gravid med Alsira.
De vänner jag har kvar nu är verkligen mina vänner, även om en del av dem är rent ut sagt värdelösa på att ex. höra om man har lust att hänga en lördagkväll och bara typ käka middag och kolla en film. Med andra ord inte dricka alkohol.
Jag har känt det ibland som att man inte är ”värd” att offra en helgkväll på när man är gravid, eller bara inte vill festa. Känns väldigt trist. Brukar inte ”ge igen” men tänker faktiskt vara lite likadan mot just dem, när de blir gravida. Som om man inte känner sig ensam, miserabel och övergiven ändå som stor, hormonrubbad gravid, sittandes hemma i soffan med en karl på resande fot! Men tröstar mig med att ingen av mina nära vänner har barn och vet hur det känns, tror de hade varit annorlunda då.
Ja i vecka 38 dansar man banne mig inte på rosor, men då är det inte långt kvar i alla fall! Vet ni vad det blir?
Lycka till med förlossningen om vi inte hörs innan, kan ju faktiskt vara vilken dag som helst nu!
KRAM!
GillaGilla